Det är en mörk kväll i oktober, Murat Kanlibas, vaktmästare på Lundellska skolan i Uppsala, kollar Facebook och ser en film som träffar hans hjärta. Filmen är ett upprop om att hjälpa syriska flyktingar som flytt över gränsen till den kurdiska staden Suruç. Vem som helst i världen är välkommen att resa dit som volontär och alla kan bidra, för hjälpbehovet är enormt.
– Det gick på en sekund, jag bestämde mig för att åka direkt, säger han.
Murat Kanlibas ger sig iväg med en 30 kilo tung ryggsäck packad med mediciner och kläder. Först flyg till Istanbul, sen buss till Diyarbakir och Urfa i södra delen av Kurdistan innan han kommer fram till staden Suruç och en flyktingförläggning som mest liknar ett stort slagfält med nödställda människor. Det är en chockartad upplevelse att se hungriga barn med tomma ögon. Men känslan är inte förlamande, Murat hugger tag i allt möjligt, sorterar kläder, reser tält och delar ut mat. Som en mänsklig sköld står han vakt vid gränsen mot Syrien för att hindra IS-styrkornas framfart.
Efter tio dagar är han tillbaka i Uppsala igen och under den här tiden har lärare och elever blivit inspirerade av Murats osjälviska hjälpinsats och startat kläd- och pengainsamlingen "Från Skrapan with love". I slutet av året har skolan fått ihop 370 kartonger med kläder och andra förnödenheter och drygt 32 000 kronor till transport av kartongerna och skolhjälp.
När vi ses berättar Murat att han tagit semester och ska tillbaka till flyktingförläggningen. Den här gången blir han bort i två veckor. Han har svårt att sätta ord på vad som driver honom, för honom är det så självklart.
– Jag följer mitt hjärta, då känner jag mig som en mer levande människa. Men kanske mest för att jag själv har barn, jag tänker att det kunde varit min son när jag ser de andra barnen på förläggningen.
För honom känns det som en plikt att göra något medmänskligt. Han känner ett personligt ansvar att skipa lite mer rättvisa i världen.
– Ensam är man ingenting. Men tillsammans kan vi göra mycket, säger han.
Fast hur lätt är det inte att se hemska bilder i teve och tycka att det är förfärligt och släppa tanken vid nästa nyhetsinslag?
– Jo, men så är det ju. Men är man bara på plats förstår lidandet bättre och att man kan göra skillnad. Därför säger jag till alla jag känner att de ska följa med mig så de själva får se. Jag vet inte hur jag ska säga det på något annat sätt.