Havrekexet är det överlägset viktigaste bakverket, alla klappar måste ha julklappsrim, ingen kommer någonsin ihåg att laga ugnsomeletten till julbordet, till doppet serveras enbart tunnbröd, absolut ingen svampig vört. Kusinens make blir traditionsenligt idiotförklarad av pappa för att han vill ha saftsås till ris à la maltan när seden bjuder apelsin. Ingen hinner dricka glögg.
Åh jul, du härliga fängelse av rätt och fel! Allting ska vara som det alltid har varit. Problemet är bara att alla har en egen uppfattning om hur det alltid har varit. Eller, om jag ska vara riktigt ärlig: Alla har samma uppfattning om hur det alltid har varit - utom jag.
I min familj har jag, som till vardags är beskedlig och konsensussträvande, rollen som julens bråkstake. Jag har en helt egen bild av hur det alltid har varit, som jag presenterar till tunga suckar från övriga familjen. Ofta har jag idéer på hur saker och ting skulle kunna förbättras, som jag glatt presenterar till tunga suckar från övriga familjen. Nu har även detta blivit tradition, även om det kanske bara är jag som uppskattar det.
I år har jag en gammal strid som jag laddar för att återuppta. Det handlar om hur glittret ska hänga i granen, alltså VIKTIGA GREJOR. Runt runt, säger familjen. Men om vi skulle ha det vertikalt, föreslår jag? Det är ju så fint och år 1987 bestämde vi faktiskt att vi skulle ha vartannat år horisontellt och vartannat vertikalt. (Tips: Be att få skriftligt på alla ändringar av traditioner du driver igenom, annars kommer ingen utom du själv ihåg det. Det har jag lärt mig den hårda vägen.) Jag kan redan nu se den trötta ”men ge dig”-blicken i mammas ögon.
Att vara julrebell är det enklaste som finns, det är aldrig annars så lätt att peta i getingboet. Allt som krävs är att man klipper sönder glittret för att kunna hänga det åt andra hållet.
Mitt vanliga, milda jag kommer tillbaka framåt nyår.