Det är troligen inte en framgångstaktik att som Folkpartiet damma av ett tio år gammalt förslag som när det begav sig visserligen väckte stor uppståndelse. I dag möts det i bästa fall axelryckningar, i sämsta fall av att en redan avog inställning bland en del väljare förvärras. Det handlar förstås om språkkrav för medborgarskap.
Folkpartiet har valt att föra in en kort passage om det nygamla kravet i sitt nya integrationspolitiska program och den debattartikel på DN Debatt där det presenterades. Och självklart är det då detta som blir nyheten. Bisak blir huvudsak och de andra åtgärderna i FP-programmet hamnar i skymundan.
Detta är dubbelt synd. För det första för att en rad av Folkpartiets förslag tar sikte på stora problem och säkert skulle kunna göra skillnad. Det är till exempel inte konstigt att ställa krav på olika former av motprestation för den som erhåller försörjningsstöd. Och möjligheten att behålla delar av inkomsterna från deltidsarbeten medan man fortfarande är beroende av försörjningsstöd skulle sannolikt underlätta ett inträde på arbetsmarknaden.
För det andra för att detta sannolikt är en högst medveten taktik från Folkpartiet. Partiet vill att språkkravet ska uppmärksammas på bekostnad av de andra förslagen. Även urvalet av övriga åtgärder talar för att man hoppas på ett opinionsmässigt uppsving som för tio år sedan. Satsningar på skolan, förenklade företags- och skatteregler skulle kunna vara minst lika viktiga ”integrationsåtgärder” (förslagen som presenteras gäller ju rimligen hela arbetsmarknaden), men av någon anledning är det bara frågorna med en tydlig kravprofil som lyfts fram.
Man behöver inte vara ett politiskt snille för att förstå vad Folkpartiet är ute efter. Maximal uppmärksamhet och uppskattning från väljare som efterfrågar kravretorik. Som 2002 alltså. Men då fungerade det för att det var nytt och oväntat. Nu känns det bara dammigt och beräknande. Och dessutom överskuggar det partiets mer angelägna integrationspolitiska förslag. Någon skjuts i opinionen blir det knappast.