"Ja, jag är lite bitter"

Jag har aldrig klagat, inte förrän nu. 2009 är nämligeninget vanligt år, utan det är året då alla i min årskull, alla 91:or, fyller arton. Det är inte roligt att bli myndig sist, trots alla kompisars uppmuntrande ord att då jag fyller så kommer ju alla att kunna vara med och fira. När de andra åker hem och vilar upp sig inför fredagens utgång går jag och köper en godispåse till kvällen framför Let's Dance, och när de kan söka sommarjobb på nyöppnade IKEA så är risken stor att jag hamnar framför gräsklipparen hemma i trädgården. Eller riktigt så farligt är det kanske inte, men nästan.

Jag vill kunna gå ut och dansa med mina kompisar! Jag vill kunna skriva på mina egna frånvarorapporter i skolan! Jag vill ha en egen bankdosa! Jag vill ta körkort! Okej, jag har bara övningskört tre gånger och skulle förmodligen inte ha kunnat köra upp innan slutet av året även om jag hade ploppat ut ett halvår tidigare, men i alla fall!

Ja, jag är lite bitter. Men jag får väl försöka att se det hela från den ljusa sidan. Jag behöver fortfarande inte betala tio kronor om jag vill beställa hem en utlånad bok från biblioteket och jag kan gå gratis på Bror Hjorts hus. Tjoho.

"Ja, jag är lite bitter"

KRÖNIKA. Jag har aldrig haft problem med att fylla år sent på året. Jag har tyckt om att ha mitt roliga kvar när alla andra har fått sina presenter, och jag har tyckt om att ha något att se fram emot i mörka, gråa och tråkiga november.