Iran på revolutionens rand

Mir Hossein Mousavi är en osannolik frihetssymbol. Han har ingått i den islamiska republikens ledarskikt ända sedan 1979 och bär ansvaret för åtskilliga övergrepp - och förmodligen avrättningar - av oppositionella. Redan det faktum att han är en av de fyra kandidater som godkänts av det konservativa så kallade Väktarrådet borde göra honom diskvalificerad i rollen som demokrat och frihetsvän - riktiga demokrater godkänns inte som presidentkandidater i Iran.
Ändå har Mousavi blivit den samlande gestalten för den största politiska massrörelsen i Iran sedan shahens fall 1979. Hur konservativ han än är så är han inte lika extrem som den officiellt omvalde presidenten Mahmoud Ahmadinejad. Hans hustru identifieras med arbete för kvinnors rättigheter. Och han är uppenbart mer intresserad av att ta itu med Irans verkliga problem - svag ekonomi, brist på modern teknologi i viktiga nyckelindustrier, internationell isolering - i stället för att hetsa mot omvärlden.

Därför har han på en och samma gång blivit den som de hundratusentals demonstranterna runt om i landet hoppas på och den som många inom den styrande eliten av mullor ser som ett sansat alternativ till Ahmadinejad. Det som har utspelats i Iran de senaste dagarna och som antagligen kommer att fortsätta en tid till har obestridligen drag av en folklig revolution. Men det är också fråga om en maktkamp på elitnivå. Dynamiken mellan dessa element ter sig när detta skrivs helt omöjlig att förutsäga.
Iran är sedan länge ett extremt polariserat samhälle. Men det är inte självklart korrekt att tala om en oöverstiglig motsättning mellan stad och land eller mellan den utbildade medelklassen och de obildade massorna. Det finns insiktsfulla rapporter från olika delar av Irans landsbygd som vittnar om samma ilska mot Ahmadinejad som den som manifesteras i städerna. Presidenten kom till makten för fem år sedan på löften om att göra något påtagligt för Irans fattiga, men resultaten motsvarar inte de förhoppningar som väcktes.
Och även om Ahmadinejad har större stöd på landsbygden än i städerna så är Iran ett ganska urbaniserat samhälle. Rösterna på landsbygden räcker inte till för att försäkra honom den majoritet på 63 procent som han påstås ha fått. Och vittnesmålen om valfusk kommer från alla delar av landet.

Däremot syns en annan motsättning tydligt, mellan den generation som gjorde revolution 1979 och skapade den islamiska republiken och sedan under 80-talet försvarade den i kriget mot Irak och den ungdomsgeneration som vuxit upp sedan dess. Om revolutionen 1979 till stor del kan förklaras av den uppdämda ilskan över den USA-stödda kuppen mot premiärminister Muhammed Mossadeq 1953, så kan dagens massrörelse till stor del förklaras av ilskan över att förhoppningarna om frihet efter shahens fall aldrig infriades.
Ahmadinejad har obestridligen ett stort stöd - om än inte några 63 procent - och det är koncentrerat till Revolutionsgardet, den paramilitära Basij-milisen, olika fristående våldsgrupper, polis och säkerhetstjänst. Dessa anser sig äga både landet och revolutionen och kan mycket väl vara ett direkt hot mot andra krafter inom eliten. De lär inte ge upp godvilligt - den som är intresserad av historiska paralleller kan tänka på Mugabes "krigsveteraner" och OMON-trupperna i den gamla Sovjetunionen. Men de har tiden emot sig - i ett helt fritt val i år hade Ahmadinejad troligen förlorat och den ungdomsgeneration som är trötta på stagnation och isolering växer för varje år.
Fortfarande kan dynamiken mellan proteströrelsen och maktkampen inom eliten leda till att valet görs om eller att Ahmadinejad manövreras ut. Men omvärlden, och i synnerhet USA, kan knappast göra något för att på allvar påverka skeendet. Obamas tal i Kairo häromveckan kan i sig ha varit en inspiration för oppositionen i Iran, men en aktiv amerikansk inblandning skulle spela Ahmadinejad rakt i händerna. Obama är säkerligen frustrerad, men han måste också vara realpolitiker.