Inuti är jag fortfarande 23

KRÖNIKA. "September, terminsstart, nystart. Visst är allt lite extra roligt och fräscht just i början av hösten? För mig har hösten fått en ny innebörd: jag känner mig gammal."

Johanna Stenius är en 31-årig frilansjournalist som i morgon ska dricka drinkar i Stockholm med en kär vän som hon träffar för sällan. På söndag kryper hon sedan till korset: garderobsrensning.

Johanna Stenius är en 31-årig frilansjournalist som i morgon ska dricka drinkar i Stockholm med en kär vän som hon träffar för sällan. På söndag kryper hon sedan till korset: garderobsrensning.

Foto:

Uppsala2009-09-11 06:00
September, terminsstart, nystart. Visst är allt lite extra roligt och fräscht just i början av hösten? För mig har hösten fått en ny innebörd: jag känner mig gammal.

Insikten kryper fram en sensommarkväll på en liten festival i en fårhage i Ransta. Bandet som står på scenen består av unga killar, exakt hur unga vet jag inte men tillräckligt unga för att distansera sig genom att kalla alla oss i publiken för "trettiplussare".
Insikten om att vi är ganska långt från de dammiga, iskalla men ibland magiska nätterna på Roskildefestivalen drabbar mig. Där skulle jag knappast lugnt se min tvååring Matilda springa fram och dansa en meter från
scenen iklädd sina gröna minihörselkåpor.

I vinter fyller jag 32 år. Jag tycker att jag fortfarande är ungefär likadan som när jag var 23, den ålder som jag ofta refererar till som perfekt. Tillräckligt vuxen för att inge respekt, tillräckligt ung för att inte behöva känna prestationsångest. Och så känner jag mig inuti för det mesta.
Problemet uppstår när jag ser mig själv genom ögonen på de nyinflyttade studenter som just nu korsar min väg varje dag när jag cyklar till jobbet och sedan hem via dagis. Jag ser vad de ser: en mamma. Med barnsits på cykeln, som står och pratar med andra mammor i lekparken. Som man kan fråga om vägen till universitetshuset men inte förväntar sig att sitta bredvid på föreläsningen eller dansa omkull en gryningstimme vid Gröna scenen. Det är jag numera, utifrån sett. Och jag, i min tur, ser mig omkring på alla armar bärande på tunga lass av oöppnade böcker och nyinköpta koftor och baskrar.

Så ser mitt liv faktiskt inte ut längre, hur motvilligt jag än måste erkänna det.
Min examen är redan fem år gammal. I stället för att koncentrera mig på att tänka ut en ny outfit åt mig själv så gör jag det i förbifarten medan jag letar vinter-overall till en tvååring. Men inuti är jag fortfarande 23. Och det planerar jag att fortsätta vara. Varför göra sig äldre än man känner sig?
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!