Det blir också vanligare att personer från olika länder får barn ihop.
När förhållandet tar slut kan det uppstå bråk om barnen. Det finns orsaker till detta, till exempel att den ena föräldern försöker skydda sitt barn mot den andra föräldern eller att man är oense om i vilket land barnet ska bo.
– Huvudregeln är då att domstol i det land där barnet har sin hemvist prövar frågor om vårdnad, umgänge och boende, säger Alexandra Lyckman, advokat som specialiserat sig inom internationell familjerätt.
När vårdnadstvister avgörs utomlands utgår man från olika internationella regler som Sverige skrivit under, till exempel Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn i internationella situationer.
Om en av föräldrarna bestämmer sig för att flytta från det land där barnet haft sin hemvist, vilket beskrivs i reportaget intill, måste alltså domstol avgöra vårdnadsfrågan. Men en tvist i domstol innebär alltid en påfrestning.
– Det kostar tid, energi och pengar. Konflikten förvärras när man har den anklagande tonen. Då är medling bättre för både barnet och föräldrarna eftersom parterna får möjlighet att hitta lösningar gemensamt, säger Alexandra Lyckman, som utbildat sig inom medling vid internationella vårdnadstvister genom organisationen MiKK i Berlin, Tyskland.
Medling är generellt sett mer utvecklat i andra länder än i Sverige. I länder som England, Tyskland, Holland och Norge används medling ofta. Men medling bygger på frivillighet.
– Min uppfattning är att om man går till domstol är det större risk att någon av föräldrarna blir missnöjd och sedan överklagar, säger Alexandra Lyckman.
Lösningarna under medlingen ska fokusera på vad som är bäst för barnet över tid. I det fall föräldrarna kommer överens om vart barnet ska bo ska en skriftlig överenskommelse undertecknas av föräldrarna och den kan sedan fastställas i domstol.
Om parterna når en överenskommelse genom medling kan man undvika att barn flyttas i onödan och konflikten kan lösas snabbare och billigare än i domstol.
Drygt 90 länder följer Haagkonventionen och i snitt klaras cirka 85 procent av vårdnadstvisterna upp. I länder som inte följer den, främst muslimska länder i Mellanöstern och Nordafrika, bygger familjelagstiftningen på sharia-lagar och barnet ses som mannens egendom vid en skilsmässa, oavsett hur väl lämpad han är att ta hand om barnet. Det är oftast betydligt svårare att få vårdnaden om ett barn som bor i ett land som inte är med i Haagkonventionen. Då återstår det bara att försöka få till ett frivilligt samarbete mellan mamman och pappan.