Den slutsatsen drar forskare vid Uppsala universitet, Karolinska institutet och Högskolan i Dalarna i en studie som publiceras i den välrenommerade vetenskapstidskriften Journal of Bone and Mineral Research.
– Den lätt förhöjda risken för frakturer som vi ser hos högintensivt tränande personer är knappast något skäl för dem att dra ner på träningen, i synnerhet som deras höga fysiska aktivitet verkar bidra till att ge dem ett skydd mot svårare och mer vårdkrävande frakturer som brott på höftleden, säger läkaren och doktoranden Karl Stattin vid Akademiska sjukhuset och Uppsala universitet.
Det är väl känt att fysiskt inaktiva kvinnor och män är betydligt mer frakturdrabbade jämfört med personer som dagligen brukar promenera, cykla eller ägna sig åt någon annan regelbunden fysisk aktivitet.
– Däremot saknas i stort sett tidigare studier kring hur mer intensiva former av fysisk aktivitet påverkar risken för olika typer av frakturer, säger Karl Stattin.
I den nya studien undersökte forskarna förekomsten av en rad olika typer av frakturer hos nära 200 000 Vasaloppsåkare och drygt en halv miljon jämförelsepersoner i samma åldrar och av samma kön som inte hade åkt några Vasalopp.
– Vi valde att studera Vasaloppsåkare eftersom de brukar vara synnerligen fysiskt aktiva året runt och utgör en grupp mycket aktiva människor i ett brett åldersspann, säger Karl Stattin.
Under i medeltal nio år som forskarna följde upp Vasaloppsåkarna och jämförelsepersonerna inträffade drygt 53 000 frakturer bland dem. Att överhuvud taget drabbas av någon fraktur var ett par procent vanligare hos Vasalappsåkarna än hos jämförelsepersonerna.
– Den lätt förhöjda frakturrisken förklaras dock helt av att Vasaloppsåkarna var mer drabbade av förhållandevis lindriga frakturer i händer, fingrar, underarmar, fötter och tår. Däremot var mer allvarliga frakturer som höft-, överarms- och underbensbrott betydligt mindre vanliga bland dem, säger Karl Stattin.
Studien kan inte besvara frågan om varför Vasaloppsåkare är mer benägna än allmänheten i stort att få lättare frakturer, men mindre drabbade av mer allvarliga, ofta operationskrävande och svårläkta frakturer.
– Tänkbara förklaringar är att vältränade personer jämfört med medelsvensken har bättre balans och muskelstyka och bättre förmåga att parera fall med en utsträckt arm. Det kan minska risken för att slå i och bryta höften eller överarmen, men till priset av flera hand- och underarmsfrakturer, säger Karl Stattin.