Uppvärmaren Hurula sjunger om betongbarn och är det någon som verkligen kan kallas betongbarn är det aftonens huvudperson Thåström, en man som tagit en sådan plats i svenskarnas hjärta att det räcker med bara efternamnet, precis som med en kär gammal vän.
Denna kväll är dock inramningen snarare lummig grönska än betong och den skänker svalka åt en publik som under kvällens inledning blir rejält grillad. Låt vara att det inte är så mycket punk över Thåström längre men han kan fortfarande trollbinda sin publik på ren intensitet. Han far runt över scenen och i sin blodröda kostym påminner han om en cirkusdirektör eller möjligen lejontämjare. Han hyllar sin gamla hemstad Köpenhamn i den finstämda ”Sönder Boulevard” och det är något speciellt över hur han ståendes i den svenska huvudstaden (vi vet alla att det är så, egentligen) sjunger drömskt om den danska diton.
Det är få som lyckas komma undan med ett ”Varsågoda” i stället för att tacka utan att låta arrogant, men efter att ha gett publiken en hymnliknande version av ”Beväpna dig med vingar” ser nog de flesta det som en gåva att bära med sig som ett fint minne. Någon idiot är han inte heller den gode Pimme även om han försöker framhärda just detta i den gamla Imperierklassikern ”Jag är en idiot”. En idiot skulle nog inte ha tagit sig så långt som Thåström faktiskt har gjort, det känns ibland som om han har avverkat minst sju-åtta av de där nio liven han hade fått om han hade varit katt. Ändå lyckas han hålla sig både vital och relevant.
”Vacker död stad” är ett skönt rivigt avbrott i den mer långsamma lunken, här lyser punkrötterna igenom även om texten känns malplacerad i en stad som verkligen har levt upp under denna Uppsalavecka. ”I rock ’n’ roll e död” åker munspelet fram och han får chansen att visa vilken mångsidig musiker han faktiskt är. För även om det ack så väsentliga kapitlet Ebba Grön utelämnas helt lotsas åhörarna i övrigt med säker hand igenom större delen av Thåströms karriär.
I en förvånansvärt alldaglig ”Fanfanfan” förvandlas han för några inledande sekunder helt oförklarligt till Joe Cocker med dennes nervöst ryckiga mimik. Denna bitterljuva pärla saknar dock denna kväll den svärtat förtvivlade desperation som präglar albumversionen. Kanske är Thåström helt enkelt för lycklig och tillfreds med livet just nu för att framkalla de där känslorna som behövs för att göra låten rättvisa. Det verkar nästan så och det är i så fall i högsta grad välförtjänt.