Carlos Toledo, Uppsalabo med rötter i Chile, driver sedan många år ett företag inriktat på integration i det svenska arbetslivet. Hans hustru Patricia som också hon har chilensk bakgrund jobbade många år som arbetsförmedlare för nysvenskar på af i Uppsala. I dag är hon jobbcoach på Folkuniversitetet/Integra i sfi-undervisningen och arbetar bland annat med att lära utlandsfödda om sociala koder och hur man beter sig rent allmänt i arbetslivet i Sverige. Paret har bott och arbetat i Sverige i över 40 år och är sedan länge svenska medborgare.
– Här har vi allt som är kärt för oss: släkt, vänner och jobb, säger Patricia.
När vi träffas har makarna Toledo precis återkommit från en veckas solsemester på Mallorca.
– Som de integrerade invandrare vi är, skojar Carlos och berättar sedan om deras bil som laddat ur batterierna ute på Arlandaparkeringen – men framför allt om vad han helt oreflekterat gjorde då.
– Precis som vilken svensk som helst ringde jag Assistancekåren för att få hjälp. Hade samma sak hänt när jag var nyanländ i Sverige hade jag i stället ringt några kompisar och bett om ett handtag.
Som chef på Kunskapsbolaget Integra ägnar han mycket tid åt att reflektera kring begreppet integration. Ömsesidighet är ett nyckelord.
– Det handlar ytterst om mig själv, om att jag som invandrare aktivt väljer att integrera mig. Den andra delen är förstås att majoritetssamhället öppnar sig.
Fast fullt så enkelt som det låter är det förstås inte. En persons vilja att integrera sig i ett samhälle handlar mycket om omständigheter. Den som själv väljer att emigrera till USA eller Tyskland vill gärna ta reda på mer om landet och är motiverad att integrera sig. Däremot är utgångsläget helt annorlunda om man likt Carlos och Patricia bara ”hamnar” i ett slumpmässigt land som politisk flykting.
– Då handlar det inte längre om ett aktivt val, säger Carlos som likt många andra latinamerikaner kom till Sverige på 70-talet. Samtidigt kom det hit många flyktingar från Östeuropa. Skillnaden mellan de båda gruppernas inställning till integration var stor, berättar han.
– Östeuropéerna hade ingen återvändo och var mer eller mindre tvungna att anpassa sig. Men vi chilenare hade en annan utgångspunkt. Vi längtade hem och hoppades på att våra länder åter skulle öppna sig. Tanken på att återvända, ”komma hem”, var länge stark hos många. Detsamma gällde också för de kurder och eritreaner som fanns i Sverige då.
Men – och det är Carlos poäng – oavsett om man väljer Sverige eller om man hamnar här ofrivilligt, tappar man sin identitet. Man är inte längre en enskild person, utan blir en invandrare/nysvensk/asylsökande/flykting/ensamkommande.
– Plötsligt ingår du i en stor, oidentifierbar massa, och det är bland det farligaste som finns. Dels har man ingen egen talan, dels finns det ingen social kontroll. I ditt gamla hemland var du alltid någons son, dotter eller kusin. Därför är det första steget till integration i Sverige att återta sin identitet. Och här i landet gör man det genom arbete. Tar man reda på mer om den svenska mentaliteten finner man ganska snart att den ligger just i arbetet.
För Carlos fann tidigt att den svenska identiteten är starkt knuten till arbete, och påminner om de gamla telefonkatalogerna där han fascinerades av alla yrkestitlar som ordentligt fanns med. Och även äldre tiders gravstenar med sina yrkesbenämningar understryker kopplingen arbete-identitet bokstavligt talat in i det sista.
Det finns en kritisk tidpunkt för den som kommer till ett nytt land, ett fenomen som Carlos kallar ”Femårsgränsen”. Det är en sorts deadline, som han har predikat om för sina elever och kursdeltagare i många år.
– Ska man bygga upp ett liv i sitt nya land ska man göra det under de första fem åren. Har man möjlighet att återvända till hemlandet måste man göra det inom fem år. Sedan är det nästan omöjligt, oavsett om man är amerikan, chilenare eller kurd.
Flera av hans landsmän kunde åka tillbaka fem år efter kuppen, och de blev kvar permanent i Chile. Men de som återvände efter sju–åtta år började snart pendla fram och tillbaka mellan Sverige och Chile.
– Jag känner många som återvände för sent och som blivit besvikna. De trivs inte. Det Chile som de kände finns nu bara i deras huvuden, även om byar och städer existerar rent geografiskt. Vänner och arbetskamrater finns inte kvar, och det är som att komma till ett ännu ett nytt land.
Också Patricia jobbar med sociala koder. Hon är jobbcoach för invandrare, men förutom att lära folk söka jobb, skriva cv:n och fixa praktikplatser berättar hon för eleverna om klädkoder, svenskt kroppsspråk och mycket annat.
– Jag berättar hur man ska bete sig för att vara som en svensk människa, helt enkelt, om att man inte ska stå för nära andra, och hur man hälsar. Man ska inte räcka fram handen som om man ger fram död fisk utan klämma till lite. Jag lär dem telefonhyfs, som den där typiska svenska pausen som betyder: ”Nu är det din tur att prata!”.
Telefonhyfs, ja. Jag kan bara inte låta bli att fråga paret Toledo varför en del människor med utlandsbakgrund talar så högt i sina mobiler ute på gator och torg. Båda skrattar igenkännande, fast Carlos skakar på huvudet och säger:
– Du, det är Sverige som är för tyst.
Sedan berättar han om en utlandsfödd vän, van vid stora, bullriga internationella ankomsthallar. När han för första gången kom in i Arlandaterminalen utbrast han nästan panikslaget: ”Det finns inget ljud här!”
Makarna Toledos eget ursprung är förstås en stor fördel i deras yrkesliv. Trots allt handlar det om att tala om för vuxna människor hur de ska föra sig.
– Jag kan säga saker till en invandrare som en svensk absolut inte skulle kunna säga, och har inga problem med att säga åt folk hur de ska bete sig. Vad gäller språket har jag kvar min spanska språkmelodi trots att jag bott i Sverige i över 40 år. Därför kan jag också tala om för mina elever att de inte behöver kunna prata svenska som en svensk för att få jobb, säger Patricia.
Så åter till kärnfrågan: Vem bestämmer när en invandrare är integrerad?
– Det är din omgivning som gör det, efter att du som invandrare först har återfått din identitet via arbetet, menar Carlos, och målar sedan upp en scen från ett fikarum på en arbetsplats där någon pratar illa om invandrare.
– Själv säger du kanske: ”Hallå, jag är också en sån där!” Men då säger dina arbetskamrater: ”Äh, sluta, inte du, du är som oss, du är inte invandrare”.
Carlos menar, trots att exemplet kanske inte är så trevligt, att en en sådan situation visar att man hamnat i ett annat läger:
– Det är omgivningen det handlar om. Gruppen du känner, i det här fallet dina arbetskamrater, har redan integrerat dig.
Bland det mest ursvenska man kan tänka sig är dansband och dansbanor. Såväl Patricia och Carlos fick problem med de sociala koderna där, när de var och en för sig besökte Fyris Park – han som ung chilenare med rudimentära kunskaper i svenska, hon många år senare tillsammans med arbetskamrater.
– Jag visste inte att det var underförstått att man skulle dansa två danser med samma kavaljer och att man skulle hålla honom i handen mellan danserna. Jag funderade: ”Vad tänker han?”, ”Vad vill han?”
Och Carlos förstod inte alls varför samtliga tjejer nobbade honom när han sent omsider tog mod till sig och bjöd upp.
– Tjej efter tjej sa nej. Alla sa nej. Jag frågade mina kompisar: ”Vad händer? Varför vill ingen dansa med mig”? Då svarade en kompis: ”Därför att det är damernas fria”.