Blir 2012 oppositionens år? Frågan ställs av Håkan A Bengtsson i nättidningen Dagens Arena, men hans svar blir tvivlande. Han har goda skäl.
Jonas Sjöstedt är rörligare och skickligare i sin argumentation än Lars Ohly, men partiets politik har inte rört sig mycket. Oavsett vad Sjöstedt själv säger så ägnar sig Vänsterpartiet alltjämt åt att markera ståndpunkter som är populära i de egna leden men som saknar politisk realism. Dit hör kravet på sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, liksom föreställningen att detta skulle vara ett sätt att få ned arbetslösheten. Dit hör också kravet på avveckling av euron ”i ordnade former”. Men något sådant kommer naturligtvis inte att ske, och en oordnad kollaps för euron kommer – som Håkan A Bengtsson skrev – att utlösa ”en ekonomisk tsunami med förödande effekter”.
Ingen tänkbar socialdemokratisk partiledning kommer att medverka till en politik av det slag som Vänsterpartiet kräver. Därför blir Sjöstedts tal om ett gemensamt regeringsalternativ innehållslöst. Det går inte att bygga en fungerande regeringspolitik på en kompromiss mellan det möjliga och det omöjliga.
Realismen inom Miljöpartiet är större. Men ett parti som troligen kan tänka sig regeringsposter ihop med allianspartierna, om det förefaller vara den bästa vägen till politiskt inflytande, fungerar inte fullt ut som opposition.
Därför finns nyckeln till en starkare oppositionspolitik alltjämt hos Socialdemokraterna. Och med Vänsterpartiet på jakt efter väljare från Socialdemokraternas vänsterflygel finns bara ett logiskt val för S – att satsa på att återvinna de väljare på mittfältet som nu röstar borgerligt.
I praktiken handlar det om väljare som gått från Socialdemokraterna till Moderaterna. Moderaternas exceptionella styrka just nu är till mycket stor del en funktion av socialdemokraternas exceptionella svaghet. De – ganska många – väljare som prioriterar kompetens och ansvarskänsla tycker sig se dessa dygder förkroppsligade i Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Socialdemokraterna kan tro vad de vill om hållbarheten i Moderaternas förvandling, men faktum är att Borg och Reinfeldt är mycket noga med att inte driva frågor som kan stöta bort de väljare de har vunnit.
Det är en styrka tills vidare, men kan skapa långsiktiga problem. Moderaternas nya roll bygger på att man till stor del ersatt tydlig politik och egna idéer med förvaltande. Och denna strategi gör det samtidigt svårt för de tre mindre och mer idéburna allianspartierna att visa vad de egentligen står för. Frustrationen över detta förhållande är säkert en del av förklaringen till Kristdemokraternas interna problem – även om det är svårt att se att de grupper som nu för fram Mats Odell har något recept som skulle kunna vinna fler väljare än vad Göran Hägglund lyckats med.
Centern har redan försökt förnya sin framtoning, men utfallet är osäkert. Partiets traditionella kärngrupper måste överge de protektionistiska reflexerna i jordbrukspolitiken och förnyarna måste förstå att begreppet liberalism inte bara handlar om ekonomi.
I Folkpartiet är läget lugnare men det finns en medlemsopinion vill se mer av idealitet och ideologisk skärpa – och framför allt en bredare profil än den som ges av skolfrågorna och integrationspolitiken.
Det blir ingen match förrän Socialdemokraterna får ordning på sin politik och sina interna förhållanden. Det kan dröja – men uteslut inte att det sker. Utmanas alliansen på ett sätt som förenar värderingar och realism så är regeringen mer sårbar än den kanske själv tror. Och med Moderaterna inställda på förvaltande så blir de tre andra partiernas förmåga till förnyelse avgörande 2014.