Det var sedan – när jag efter avslutade studier fick jobb i Stockholm – som problemen började: Problemen med den havererade svenska bostadsmarknaden. Som alla andra fick jag då börja bostads-hoppa. Bland annat har jag, tillsammans med en vän, bott ”inneboende” hos en alltid frånvarande man, i en nedgången tvåa vid Fridhemsplan. Jag har även betalat 8 000 svarta kronor i månaden för en etta vid Odenplan. Jag har slutligen tröttnat, belånat mig själv, och köpt en bostadsrätt. Att ställa sig i bostadskö var däremot aldrig något realistiskt alternativ.
Det jag nu vill berätta om är alltså hur marknaden för hyresrätter (inte) fungerar.
Tron på att göra en bra affär är det som driver ett företag att producera något. Det gäller också bostäder. Samtidigt finns det i Sverige en lång politisk tradition av att försöka skydda sina medborgare från höga boendekostnader genom regleringar. Hyresnivåerna i de affärsfrånvända allmännyttiga bolagen har därför satts som lagligt riktmärke. Bestämmelser om att hyrorna förhandlas kollektivt – samt granskas av Hyresnämnden – har även införts.
Den påföljande osäkerheten kring intäktssidan har lett till att en stor del av intresset för hyresrätter har gått förlorat bland privata bolag. Och vad händer då? Jo, byggandet avstannar, och i populära områden växer sig efterfrågetrycket betydligt större än utbudet. Bostadsköerna ringlar decenniumlånga. En svart marknad med hutlösa priser uppkommer. Människor uppmuntras till att – som en utväg – skuldsätta sig hårt och köpa en bostadsrätt.
Fullständigt avgörande för om man lyckas ta sig in på bostadsmarknaden blir därmed ursprung och pengatillgång, och hårdast drabbas naturligtvis de som kommer utifrån och har svag ekonomi.
Den svenska marknaden för hyresrätter är typexemplet på hur en god politisk intention kan leda till totalt haveri. Därute, i verkligheten. Hoppet står nu till en fortsatt avreglering.