Inte bara feberdimma

Ingen av de två partiledarna har gjort sig kända för eldiga anföranden och när de tävlar om att framstå som mest ansvarstagande gör de det med ett lugnt, nedtonat, nästan sävligt tilltal.

När de politiska skillnaderna dessutom, trots stenhård blockpolitik, är mindre än på mycket länge blir ju också konfliktytorna mellan de bägge stora partierna, och i förlängningen de två regeringsalternativen, därefter. Frånsett arbetslinjen och jobbskatteavdraget bemödade sig Moderaterna inför valet 2006 att lägga sig så nära den dåvarande regeringen som möjligt. Nu är det Socialdemokraternas tur att lägga sig intill Alliansregeringen. Men precis som Alliansen och Moderaterna då, finns det vissa viktiga förslag som skiljer opposition och regering.

För bakom tevestudions lågmälda samtal och bilden av en övergripande samsyn finns skillnader stora nog att påverka svenskars vardag och svensk ekonomi. Det kanske inte framgick i söndagens debatt, men det framträder tydligt när regeringens vårbudget jämförs med oppositionens budgetmotion. Lika tydligt blir det när man betraktar de olika blockens vallöften.

Precis som 2006 går Alliansen till val på en arbetslinje. Samma budskap hörs från oppositionen. Men de rödgrönas förslag om höjda marginalskatter, återinförd förmögenhetsskatt och generösare sjuk- och arbetslöshetsförsäkring leder i motsatt riktning. Denna skillnad blev tydlig i debatten när Mona Sahlin inte tyckte det var viktigt att en heltidsarbetande småbarnsmamma alltid skulle kunna leva på sin lön, och att ?det är bidragen som håller ihop Sverige?.

Att Sahlin hade svårt att hålla farten uppe, såg märkbart medtagen ut och blandade ihop siffror om löntagare och invånarantal går att skylla på feber. Sängliggande är normalläget vid en sådan temperatur, inte direktsänd debatt på bästa sändningstid. Men när Mona Sahlin säger att det är bidrag, inte arbete, som håller ihop Sverige är det inte febern som talar. Hon menar allvar.

Tydligare än så blir inte skillnaden mellan regeringsalternativen.