Institutionen för radioekologi lades ned
Som en effekt av Kalla krigets kärnvapensprängningar startades institutionen för radioekologi vid lantbrukshögskolan i Uppsala i slutet av 50-talet. Institutionens existens blev kort, men intensiv.
Grundfrågan som forskarna sökte svar på var hur radioaktiva ämnen spred sig i naturen och togs upp i grödorna som odlades.
— Svenska försvaret sa att de behövde hjälp med att klara ut det här, säger Hans Lönsjö, agronom och forskningschef vid institutionen, som var med från starten.
En försöksstation byggdes vid Asplunda, nära Uppsala-näs några kilometer sydost om Uppsala. I små kvadrater återskapades marktyper från hela Sverige, dit man sedan tillsatte radioaktiva ämnen.
— Under kärnvapentiden handlade det mest om strontium, men sedan blev det mer cesium 137, säger Hans Lönsjö, som pensionerades bara något år före SLU lade ned institutionen 1999.
Forskarna anlade även lysometrar, ett system där nederbörd fick rinna genom jord med radioaktiva ämnen och sedan samlas upp i behållare där radioaktiviteten i vattnet mättes. Forskarna ville se hur de farliga ämnena spred sig till vattnet i olika jordtyper.
— Vi hade en rad långtidsstudier som var unika i världen, säger Hans Lönsjö.
Lars Moberg, forskningschef på Statens strålskyddsinstitut, bekräftar bilden.
— Det var angelägen kunskap som kom fram och experimenten var väl kända internationellt, säger han.
"En nationell skandal"
Olyckan i Tjernobyl 1986 gjorde forskarnas kunskaper efterfrågade.
— Det innebar en väldig skjuts framåt för oss under några år. Kanske inte för forskningen vid anläggningen, men de kunskaper vi förvärvat genom studierna där var väldigt viktiga då, säger Hans Lönsjö.
Men när SLU behövde spara i slutet av 90-talet lades institutionen för radioekologi ner. Sedan dess har anläggningen vid Uppsala-näs stått oanvänd. Färgen på de två husen på de cirka 3000 kvadratmeter stora området flagnar och anläggningen som är inhägnad och tydligt syns från landsvägen ser förfallen ut.
Professor Lars Håkansson vid Geocentrum i Uppsala är mycket kritisk till att radioekologin togs bort.
— Det är en nationell skandal att vi inte har en institution med utbildning i radioekologi. Det finns ett kunskapssvalg runt frågor om hur farligt eller ofarligt kärnavfall är som bara en universitetsinstitution kan fylla. Vi står inte så rustade som vi borde göra när många länder, som Finland, bygger ut sin kärnkraft, säger han.
Lars Håkansson forskar inom angränsande områden och sätter stort värde på vad radioekologen åstadkom.
— Det var mycket värdefull forskning som gjordes där, säger han.
Det enda som återstår av institutionen i dag är den radioaktiva jorden vid Uppsala-näs och vid de två andra mindre anläggningarna, som ingen vill ta i.
— Det här borde naturligtvis varit sanerat för länge sedan, säger Hans Lönsjö.
Så jobbar vi med nyheter