Susanne Bergefur, hennes man Krister Holm och Susannes syster Anneli insjuknade nästan samtidigt i covid-19.
– Det var nästan på timmen, säger Krister Holm, pappa i familjen.
Vardagen har så smått återvänt igen när Susanne, Krister och deras båda döttrar Jill och Sara sitter runt köksbordet i föräldrarnas radhus i Lindbacken och berättar om de dramatiska veckorna. Familjen kan konstatera att de varit lyckligt lottade, trots att det skulle visa sig att det var på håret att slutet blev gott.
– Det är bara tillfälligheter som gör att vi inte är färre som sitter här i dag. Det var hela vår äldre generation, alla tre blev jättedåliga, säger Jill Bergefur.
Krister, Susanne och Anneli bliv snabbt mycket sjuka, med svår hosta och hög feber.
– Från början var vi mest oroliga för dig pappa eftersom du har haft hjärtproblem, säger Jill Bergefur.
Krister är också med sina 63 år äldst av dem. Susanne och hennes syster Anneli är tvillingar, båda 57 år gamla, och tillhör inte någon riskgrupp.
Jill och Sara Bergefur hjälptes åt att handla mat och titta till både sina sjuka föräldrar och mostern Anneli.
– Vi tänkte att det räckte att åka och leverera mat till dem. Men vi såg snabbt att det inte fungerade. De orkade knappt ta sig upp och hämta maten om vi ställde den utanför. De var så otroligt medtagna, säger Jill Bergefur.
Efter några dagar fick pappa Krister hjärtflimmer. Det var första gången de ringde 1177. En ambulans kom ut och undersökte honom på plats, men rekommendationen var fortsatt vård i hemmet.
De sjuka blev sämre och sämre alla tre. Nu beskriver Jill Bergefur hur det började kännas otäckt.
– Jag blev mer och mer orolig för min moster Anneli. Hon, som annars är extremt vältränad, klarade inte att sitta upp i sängen.
Det hade nu gått en vecka med hög feber. Anneli hade i princip inte ätit något och fick upp nästan allt hon försökte få i sig.
Jill berättar hur hon ringde 1177 flera gånger, men säger att hon blev mer och mer frustrerad över att det var svårt att få tydliga besked. Hon hänvisades vidare till närakuten, som svarade att de absolut inte tar emot några covid-19-patienter och hänvisade tillbaka till 1177.
– Jag sa att vi just hade ringt 1177 och att det var därifrån vi hänvisats till närakuten. De sade då att vi skulle ringa 112, viket vi gjorde. Där frågade de vad vi ville att de skulle göra.
Via en bekant fick de kontakt med en läkare på Akademiska sjukhuset som tyckte att sjukdomsbilden lät så pass allvarlig att de borde söka vård. Då tog Jill och Sara pappan och mostern i varsin bil och körde in till akuten, där de undersöktes genom stängslet. Pappa Krister fick läggas in direkt medan Anneli ansågs vara ett gränsfall och skickades hem med uppmaningen att de skulle komma tillbaka om hon blev sämre.
De lämnade av Anneli hemma hos deras mamma Susanne, med tanken att de sjuka inte skulle vara ensamma och kunna ha lite koll på varandra. Det var dock fortfarande pappan som de var mest oroliga för, med tanke på hans bakomliggande sjukdomsbild. De fortsatte att regelbundet att titta till sin mamma och moster, trots risken att de själva skulle smittas.
Här träder slumpen in, vilket kommer att visa sig vara livsavgörande. De båda systrarna hade bestämt att de skulle hjälpas åt och hämta saker till sin pappa på sjukhuset. Då Jill får ett jobbmöte inställt gör de det på förmiddagen i stället för på kvällen, som de först hade tänkt. Det var en lycklig slump som gjorde att den här historien får ett lyckligt slut.
Sara hade pratat med mamma Susanne i telefon någon timme tidigare. Susanne kunde då berätta att hon kände sig bättre. När Jill och Sara kom dit såg de dock att mamman inte alls mådde bättre. Hon satt i soffan och var i det närmaste apatisk och började bli blå om läpparna. Jill och Sara bestämde sig snabbt för att ta med henne in till akuten.
– I den situationen tänkte jag inte ens försöka ringa till 1177. Jag ville inte hamna i ännu en situation där jag skulle behöva tjata för att få hjälp, säger Jill Bergefur.
De båda systrarna stuvade in både mamma och moster i bilen och körde in till akuten. Där klarade Susanne inte att gå fram till staketet framför ingången, och personalen fick undersöka henne genom bilfönstret. Syresättningen mättes till 74 procent, en nivå som Fredrik Sund, chef för infektionskliniken vid Akademiska sjukhuset, betecknar som kritisk när jag pratar med honom några dagar senare.
– Vid nivåer under 90 är det få som mår bra. När syresättningen går ner under 80 blir det allvarligt. Då börjar också mätningarna bli så dåliga att man inte kan lita på siffrorna, säger Fredrik Sund.
Susanne Bergefur kördes in på sjukhuset med rullstol och hamnade nästan direkt på intensivvårdsavdelningen. Hennes syster Anneli som nu var aningen bättre, men fortfarande väldigt sjuk, fick åka hem igen.
– Det gick så otroligt snabbt. Om vi hade åkt dit på kvällen, som vi först hade tänkt, så hade mamma inte levt i dag, säger Jill Bergefur.
Hon berättar att det kändes dramatiskt när mamman rullades i väg.
– Jag tänkte att "är det här sista gången jag ser henne", säger hon.
Nu börjar en kritisk tid där Jill och Sara har båda sina föräldrar inlagda med covid-19 på Akademiska sjukhuset. På intensivvårdsavdelningen kämpar Susanne Bergefur med en tanke i huvudet: att hon till varje pris ville undvika att hamna i respirator.
– Jag var skiträdd för att om jag skulle bli sövd så skulle jag inte vakna igen. Det här var bara någon vecka efter att Adam Alsing dött, säger Susanne Bergefur.
Hon berättar att hon hade flera knep för att slippa respiratorn. Hon ville inte ringa till sina anhöriga och berätta att hon kunde läggas i respirator, hon tänkte att de då inte kunde göra det mot hennes vilja. Hon försökte desperat hålla sig vaken, och inte somna. Det enda hon fick att dricka var apelsinjuice, som hon sparade på in i det längsta. Hon tänkte att om hon tog en liten klunk i taget kunde hon säga att hon just druckit juice och därför inte kunde sövas.
Samtidigt berättar hon om det stora stödet från personalen.
– Det satt en sköterska bredvid sängen och höll mig i handen och peppade mig hela natten. De var fantastiska, säger hon.
Susanne Bergefur berättar att läkarna när de röntgade hennes lungor hittade en fläck i ena lungan som de inte kunde förklara. Nya bilder togs för att utesluta att det inte rörde sig om en tumör. Men det visade sig då att den lilla fläcken var den enda friska delen, resten av lungorna var fyllda av sekret och infekterad vävnad.
Pappa Krister, som fortfarande var kvar på sjukhuset, fick via döttrarna veta att även hans fru nu var inlagd. Men riktigt hur illa det var fick han inte klart för sig.
– Jag tror att de mörkade lite för mig, säger han.
Efter den första kritiska natten började det sakta vända åt rätt håll. Men Susanne Bergefur fick ligga med dropp i flera dagar utifall hon skulle behöva sövas akut för att läggas i respirator. Efter fyra dagar kunde hon flyttas över till en avdelning med lättare vård, och den akuta krisen var över. Krister Holm, som med sina underliggande sjukdomar hade en sämre prognos från början, klarade sig lindrigare genom sjukdomen och behövde aldrig intensivvård.
Nu har alla tagit sig igenom sjukdomen och betraktar sig som friska sedan några dagar tillbaka. Jill säger att det är slående hur olika sjukdomen drabbar. När hon själv blev sjuk, medan föräldrarna fortfarande låg kvar på sjukhuset, beskriver hon det som en vanlig säsongsinfluensa, nästan helt utan hosta. Sara hade ännu lindrigare symtom.
Susanne och Krister vet fortfarande inte var och när de smittades. De berättar att de varit försiktiga med sociala kontakter. Den enda de träffat utanför familjen var Susannes syster Anneli.
– Min teori är att jag fick det några dagar tidigare utan att märka av det. Det kan kanske ha varit i affären, säger Krister Holm.
De uppmanar alla att verkligen ta sjukdomen på allvar. Men mitt i allt har dramat också fått positiva effekter.
– De sa på sjukhuset att de aldrig fått tillbaka en patient som blivit frisk från covid. Så nu räknar vi med en viss immunitet och kan träffa barnbarnen igen, säger Susanne Bergefur.