Efter tidig avfärd från Arlanda - och därpå följande bussresa - samlades årets deltagare i Högfjällshotellets auditorium vid lunchtid i söndags. Programmet skulle när som helst inledas när alla omkring mig plötsligt reste sig upp.
Det var kungen som kom. Mina republikanska leder värkte när det sociala trycket blev för stort och även jag såg mig tvungen att lyfta på rumpan.
Annars var det faktiskt en president som vi väntade på. Och till skillnad från de flesta andra i salen kunde jag även säga att det var min president som var på ingång.
Låt vara att jag inte röstade på honom, utan föredrog den av slutkandidaterna som inte valde att upplysa medierna om hur bra hans fru är på att stryka skjortor.
Ändå: Sauli Niinistö var där och jag hade några frågor på lager.
Efter statsminister Reinfeldts (M) anförande hade det blivit dags. Det visade sig att Reinfeldt och Niinistö är överens om det mesta.
Det är viktigt att hålla ihop inom Europa. Ryssland utgör inte längre något hot mot sin största handelspartner (EU), även om den auktoritära utvecklingen oroar. Det nordiska försvarssamarbetet bör breddas - Finland och Sverige kunde mycket väl tänkas leda väg. Medlemskap i Nato är inte aktuellt - just nu.
Fast sedan var det det där med värnplikten.
År 2009 avskaffades formellt allmän värnplikt i Sverige, men redan på 90-talet var armén i princip frivillig. I Finland har man valt en annan väg.
Den som inte vill delta i den finska armén kan istället göra civiltjänst: Ett år av så gott som obetalt arbete. Om inte heller det passar straffas medborgaren.Tidigare gällde fängelse, men idag är ett 150-tal dagar i husarrest, med elektronisk fotboja, den finska statens föredragna metod.
Naturligtvis är detta oerhört gammalmodigt och inte värdigt en modern demokrati.
Eftersom jag kommer från den demilitariserade ön Åland behövde jag dock tack och lov aldrig ställas inför den finska värnpliktens icke-val.
I sitt tal försvarade Niinistö det finska systemet. Det är kostnadseffektivt, det bidrar med en stor arméreserv och det medför att människor (män) med olikartad bakgrund får möta varandra, hette det.
Fotbojor nämndes inte, men på den efterföljande presskonferensen fick jag chansen.
Jag frågade Niinistö vad han anser om att den finska staten behandlar vägrarna som brottslingar. Svaret löd att många faktiskt anser civiltjänsten vara mindre krävande än militärtjänstgöring.
Jag upprepade då min fråga och exemplifierade med fotbojan, varpå Niinistö såg lite irriterad ut och raskt ville gå vidare. Moderatorn hörsammade honom och jag gav upp.
Vi skulle helt enkelt inte komma varandra närmare, jag och min president.