"Inget ont skall vederfaras dem"
Det gällde att undvika konfrontation eller diplomatiska förvecklingar, något som Moskvas minister i Stockholm, Aleksandra Kollontaj, varnat för.
Socialminister Gustav Möller, som enligt Tage Erlanders memoarer kände stark beundran och sympati för Kollontaj, ansåg att så många sovjetiska flyktingar som möjligt med tvång skulle förpassas ur Sverige.
Regeringen valde dock att även i denna fråga tillämpa den beprövade balanspolitiken. Den gick enligt historikern Kenth Olsson ut på att om vissa smärre krav bifölls, trodde regeringen sig lättare kunna avvisa andra större.
Alla de drygt 30 000 civila baltiska flyktingar som fanns i Sverige i slutet av 1944 kunde räddas kvar genom att rysslägren tömdes och den beryktade sovjetiska repatrieringskommissionen tilläts.
Något måste kastas i gapet på stormaktsdiktaturen i öster. Och viktiga framtida handelspolitiska intressen stod på spel.
För de olika lägren under krigsåren svarade försvarsstabens interneringsdetalj och Socialstyrelsen, som 1944 ersattes av Utlänningskommissionen. Men självfallet verkställdes inga viktiga åtgärder utan regeringens godkännande.
Det fanns diplomatiska varningar om att de hemvändande sovjetryssarnas liv kunde vara i fara. Men dessa viftades bort.
Inte på pränt
Regeringsdirektiven beträffande utrymningen av lägren sattes inte på pränt. I stället användes muntliga delegationer.
Förpassning eller utvisning skulle inte tillämpas. Sovjetryssarna skulle förmås att lämna landet "frivilligt", konstaterar historikern Anders Berge.
Denna taktik framkommer i ett "strängt förtroligt" brev från Sveriges sändebud i Moskva, Staffan Söderblom, till utrikesrådet Eric von Post, daterat 25 september 1944:
"Jag skulle också anse tillrådligt att interneringsbefälet gör klart för mannarna, att tiden för deras hemresa till fosterlandet snart är inne och att återfärden kommer att ordnas kollektivt i samråd med ryska legationen. Med ett smidigt handlag tror jag ej, att regeringen behöver ställas inför frågan, huruvida något slags asylrätt skall beviljas en eller annan av dessa soldater."
Erlander höll tyst
Staffan Söderblom avfärdar uppgifter om att alla ryssar som gett sig till fånga i kriget skulle skjutas vid hemkomsten. "Inget ont skall vederfaras dem. I Sovjet behövs alla friska armar för återuppbyggnadsarbetet", framhåller Söderblom och fortsätter:
"Det är svårt att föreställa sig, att ryska soldater, som vid tyskarnas inträngande i Balticum räddat sig över till Sverige eller som flytt ur krigsfångenskap från Tyskland, Finland och Norge, skulle kunna göra sannolikt, att de äro politiska flyktingar. I själva verket är det väl helt enkelt så, att de föredraga att bo i Sverige av personliga skäl. Härigenom utsätta de sitt hemland för en prestigeförlust och oss för risken att ådraga oss ryskt missnöje om vi villfara deras önskan. Juridisk eller moralisk förpliktelse att göra detta föreligger uppenbart ej".
Myndigheterna mörklade
I nästan 50 år var denna flyktingpolitik mörklagd. Tager Erlander, som under krigsåren var med om att bygga upp den svenska säkerhetstjänsten, berör över huvud taget inte utlämningarna i sina memoarer på 1970-talet.
Att han som statssekreterare i socialdepartementet, där flyktingfrågorna handlades för regeringens räkning, inte skulle ha känt till saken i alla sina detaljer är osannolikt.
Regeringen, försvarsstaben och UD lyckades mörklägga utlämningarna i pressen. Förre utrikesministern Rickard Sandler, vid denna tid landshövding i Gävle och känd som tryckfrihetskämpe, medverkade aktivt i mörkläggningen och förbjöd fotografering vid avfärden från Gävle hamn.
Rickard Sandler ledde 1945 den kommission som skulle utreda vad som hänt med de olika flyktinggrupperna i Sverige under kriget.
I sina memoarer kallar Tage Erlander detta flyktingbetänkande för "en utomordentligt värdefull genomlysning".
Källhänvisningar:
Anders Berge, professor i historia, studien "Flyktingpolitik i stormakts skugga", Centre for Multiethnic Research - Uppsala University, 1992.
Riksarkivet
Kenth Olsson, historiker och författare, Sovjets läger i Sverige, Populär Historia 6/94.
Tage Berggren, Vestmanland Läns Tidning julbilaga 1994.
Yngve och Barbro Gunnarssons arkivhandlingar.
Storvretaboken 1996, årsbok för Storvreta kultur- och hembygdsförening, Per-Erik Hagman.
Sören Winge, Ryssläger i Storvreta, UNT 1995.
Tage Erlander, band två, 1940-1949.
Så jobbar vi med nyheter