Inger Grotteblad bor pĂ„ KungsgĂ€rdet. Bakom henne pĂ„ vĂ€ggen hĂ€nger en hemgjord karantĂ€nkalender. Varje dag Ă€r överkryssad. Sedan 9 mars i fjol har hon och maken, Robert Berthagen, varit i karantĂ€n â 329 dagar.
â Det börjar bli tungt att vara isolerad. Jag som Ă€r vĂ€ldigt social har nĂ€stan blivit folkskygg. SjĂ€lv Ă€r jag 69 Ă„r men Robert Ă€r i riskgrupp. Jag Ă€r vĂ€ldigt rĂ€dd om honom och gĂ„r aldrig nĂ€ra andra mĂ€nniskor, sĂ€ger Inger Grotteblad.
De handlar mat pÄ nÀtet varje vecka och fÄr den hemkörd. NÄgon enstaka gÄng har Inger stödhandlat. En gÄng i somras handlade hon pÄ en blombutik dÀr hon kunde hÀmta vÀxterna ute och swisha betalningen. Hon lÀngtar efter att fÄ gÄ ner pÄ stan och in i affÀrer.
I somras gjorde paret en coronahörna pÄ sin veranda. Den har möbler pÄ allmÀnningen dÀr gÀster kan sitta pÄ andra sidan staketet för att inte riskera smittspridning.
Vi gör intervjun digitalt. Inger Grotteblad sitter i köket, i sin spelhörna. Hon Àr en pionjÀr: 2019 blev hon vÀrldsmÀstare i dataspelet Counter Strike ihop med sitt seniorlag Silver Snipers. I dataspelsvÀrlden gÄr hon under namnet Trigger Finger.
Dataspelandet har betytt mycket för henne och i vÄras startade hon en Facebook-grupp för att minska ensamheten bland Àldre.
â Att spela dataspel Ă€r jĂ€ttesocialt och jag har fĂ„tt sĂ„ mĂ„nga nya vĂ€nner. Jag ville hjĂ€lpa de som satt ensamma i karantĂ€n. Det bara rasslande in folk och nu Ă€r vi snart 200 personer i den gruppen. SĂ„ fort pandemin Ă€r över ska vi trĂ€ffas i verkliga livet i en spellokal i Stockholm, sĂ€ger hon.
Till dess fÄr de nöja sig med digitala möten; varje mÄndag klockan 13 spelar de ihop och fikar. Inger hÄller upp en kaffekopp i luften för att understryka. Det Àr det tvÄ spelen WoW, World of Warcraft och Counter Strike som de kör, bÀgge Àr fantasivÀrldar befolkade av terrorister och goda som krigar mot varandra.
â KĂ€nslan Ă€r aldrig att jag skjuter pĂ„ mĂ€nniskor. De Ă€r bara figurer. Det Ă€r spĂ€nnande och roligt. Jag har alltid varit en vinnarskalle och vill vinna över de som Ă€r bĂ€ttre Ă€n jag, sĂ€ger hon.
Det blir ungefĂ€r en 15â20 timmar spel i veckan och det har gjort henne skickligare och dĂ„ inte bara pĂ„ att trĂ€ffa nĂ€r hon skjuter.
â Jag har ocksĂ„ blivit bĂ€ttre pĂ„ strategier, har fĂ„tt snabbare reaktionsförmĂ„ga, fattar snabbare beslut och Ă€r bĂ€ttre pĂ„ att samarbeta. Att reaktionsförmĂ„gan blivit bĂ€ttre mĂ€rker jag nĂ€r jag kör bil. Man blir ju segare med Ă„ren men det gĂ„r att trĂ€na upp snabbheten, sĂ€ger hon.
Media har fÄtt upp ögonen för hur banbrytande hon Àr: kvinna, senior och gamer. UNT har skrivit om henne, flera andra lokala medier och nyligen var hon med i bÄde Rapport och Aktuellt. Men det Àr inte första gÄngen.
NÀr hon blev vÀrldsmÀstare i Counter Strike hade hon tv-team frÄn Tyskland och Frankrike hemma i lÀgenheten. Hennes lag har blivit omskrivna i Wall Street journal och i Japans största dagstidning Yomiuri Shimbun till exempel.
Inger har alltid varit intresserad av teknik. Hon Àr vetgirig och envis nog att vilja lösa problem. NÀr ett spelföretag sökte seniorer som kunde ge deras spel Counter Strike ett ansikte utÄt, sökte Inger jobbet och det gjorde 130 andra spelsugna personer ocksÄ.
â Mina barnbarn peppade mig att söka. Och de tyckte att det var coolt nĂ€r jag blev utvald, sĂ€ger hon och skrattar.
En annan fördel Àr att generationsbanden stÀrkts. Det tipset ger hon andra mor- och farförÀldrar.
â Om barnbarnen Ă€r intresserade av fotboll Ă€r det ju mĂ„nga mor- och farförĂ€ldrar som engagerar sig. Men de borde vara lika intresserade av vad barnbarnen gör framför datorn. NĂ€r man delar intressen fĂ„r man lĂ€tt en bra relation och vinner deras förtroende, sĂ€ger hon och tillĂ€gger:
â Spelandet har stĂ€rkt mitt sjĂ€lvförtroende. Jag vĂ„gar göra sĂ„dant som inte anses comme il faut för en farmor.
Man talar ju ofta om att det Àr finns en hÄrd ton och mobbing inom dataspelsvÀrlden, speciellt mot kvinnor. Har du drabbats av det?
â Det har bara hĂ€nt enstaka gĂ„nger. Jag bryr mig inte om glĂ„pord och vet att de kommer frĂ„n nĂ„gon snorunge. Jag bryr mig mera om fina kommentarer som jag fĂ„tt frĂ„n unga killar som: IÂŽm sorry, I killed you, mam!
Hon har ocksĂ„ varit statist i ett 50-tal filmer â en dröm som hon förverkligat. Att Inger Grotteblad tar vara pĂ„ alla chanser har sin förklaring. Under en jobbig period för tio Ă„r sedan trodde hon att livet var över. Hon hade en hjĂ€rntumör.
â Min man, Robert rĂ€ddade mig. Jag förstod inte sjĂ€lv att jag var sjuk, sĂ€ger Inger.
Tumören hade tryckt undan hjÀrnans funktioner.
â Den var sĂ„ hĂ€r stor, sĂ€ger hon, och visar rent konkret genom att hĂ„lla upp en svart datamus ovanför huvudet.
HjÀrntumören gjorde henne personlighetsförÀndrad. Det kommer hon att berÀtta mer om i Uppsalajournalisten Anja Kontors tv-program, "NÀr livet vÀnder", som visas pÄ SVT.
â Jag var som en liten flicka pĂ„ 12 Ă„r. Gjorde ingenting, spelade bara spel i telefonen. SjĂ€lv tyckte jag inte att det var konstigt men det tyckte Robert. Han kontaktade sjukvĂ„rden och jag fick göra en magnetröntgen. De sa att tumören kan ha vuxit 15 Ă„r i mig â sakta, och att den trĂ€ngt undan alla minnen och erfarenheter efter min tonĂ„rstid, sĂ€ger hon.
PÄ grund av tumören reagerade hon obegripligt och blev bland annat av med jobbet.
â Jag förstod först inte allvaret. Men en helt fantastisk överlĂ€kare, Olafur Gudjonsson, förklarade att jag mĂ„ste göra en stor operation för att överleva. DĂ„ insĂ„g jag, blev jĂ€tteledsen och började planerade för vad som skulle ske ifall jag vaknade upp som en grönsak, sĂ€ger hon.
Efter operationen, som gick utmĂ€rkt, fick hon tillbaka sin personlighet. Hon började skratta, fnittra â det hade hon inte gjort pĂ„ lĂ€nge â men det fanns ett inre mörker. NĂ€r hon skulle Ă„ka hem frĂ„n sjukhuset fick hon dödsskrĂ€ck.
â Första natten hemma fick Robert sitta vid sĂ€ngkanten hela natten för att jag skulle vĂ„ga sova, sĂ€ger hon.
Hon var rÀdd för nÀstan allting men samtidigt föddes en annan kÀnsla inom henne.
â Jag fick ett överskott av livsenergi och glĂ€dje, och sĂ„ mĂ„nga idĂ©er att jag nĂ€stan blev trött pĂ„ min hjĂ€rna, sĂ€ger hon.
Inger skrev en blogg om sin hjÀrntumör för att hjÀlpa dem i samma svÄra situation. Hon tog jobb som coach för arbetssökande och lyckades ordna jobb för nÀstan alla hon anlitades av.
â Jag hade inget att förlora, hade ju överlevt och bestĂ€mde mig för att leva fullt.