Under pandemins tidiga dagar startade Inger Grotteblad en Facebookgrupp för äldre, för att de skulle bli mindre ensamma. "Jag har fått otroligt mycket nya kontakter genom att spela dataspel," säger hon.
Inger Grotteblad bor på Kungsgärdet. Bakom henne på väggen hänger en hemgjord karantänkalender. Varje dag är överkryssad. Sedan 9 mars i fjol har hon och maken, Robert Berthagen, varit i karantän – 329 dagar.
– Det börjar bli tungt att vara isolerad. Jag som är väldigt social har nästan blivit folkskygg. Själv är jag 69 år men Robert är i riskgrupp. Jag är väldigt rädd om honom och går aldrig nära andra människor, säger Inger Grotteblad.
De handlar mat på nätet varje vecka och får den hemkörd. Någon enstaka gång har Inger stödhandlat. En gång i somras handlade hon på en blombutik där hon kunde hämta växterna ute och swisha betalningen. Hon längtar efter att få gå ner på stan och in i affärer.
I somras gjorde paret en coronahörna på sin veranda. Den har möbler på allmänningen där gäster kan sitta på andra sidan staketet för att inte riskera smittspridning.
Vi gör intervjun digitalt. Inger Grotteblad sitter i köket, i sin spelhörna. Hon är en pionjär: 2019 blev hon världsmästare i dataspelet Counter Strike ihop med sitt seniorlag Silver Snipers. I dataspelsvärlden går hon under namnet Trigger Finger.
Dataspelandet har betytt mycket för henne och i våras startade hon en Facebook-grupp för att minska ensamheten bland äldre.
– Att spela dataspel är jättesocialt och jag har fått så många nya vänner. Jag ville hjälpa de som satt ensamma i karantän. Det bara rasslande in folk och nu är vi snart 200 personer i den gruppen. Så fort pandemin är över ska vi träffas i verkliga livet i en spellokal i Stockholm, säger hon.
Till dess får de nöja sig med digitala möten; varje måndag klockan 13 spelar de ihop och fikar. Inger håller upp en kaffekopp i luften för att understryka. Det är det två spelen WoW, World of Warcraft och Counter Strike som de kör, bägge är fantasivärldar befolkade av terrorister och goda som krigar mot varandra.
– Känslan är aldrig att jag skjuter på människor. De är bara figurer. Det är spännande och roligt. Jag har alltid varit en vinnarskalle och vill vinna över de som är bättre än jag, säger hon.
Det blir ungefär en 15–20 timmar spel i veckan och det har gjort henne skickligare och då inte bara på att träffa när hon skjuter.
– Jag har också blivit bättre på strategier, har fått snabbare reaktionsförmåga, fattar snabbare beslut och är bättre på att samarbeta. Att reaktionsförmågan blivit bättre märker jag när jag kör bil. Man blir ju segare med åren men det går att träna upp snabbheten, säger hon.
Media har fått upp ögonen för hur banbrytande hon är: kvinna, senior och gamer. UNT har skrivit om henne, flera andra lokala medier och nyligen var hon med i både Rapport och Aktuellt. Men det är inte första gången.
När hon blev världsmästare i Counter Strike hade hon tv-team från Tyskland och Frankrike hemma i lägenheten. Hennes lag har blivit omskrivna i Wall Street journal och i Japans största dagstidning Yomiuri Shimbun till exempel.
Inger har alltid varit intresserad av teknik. Hon är vetgirig och envis nog att vilja lösa problem. När ett spelföretag sökte seniorer som kunde ge deras spel Counter Strike ett ansikte utåt, sökte Inger jobbet och det gjorde 130 andra spelsugna personer också.
– Mina barnbarn peppade mig att söka. Och de tyckte att det var coolt när jag blev utvald, säger hon och skrattar.
En annan fördel är att generationsbanden stärkts. Det tipset ger hon andra mor- och farföräldrar.
– Om barnbarnen är intresserade av fotboll är det ju många mor- och farföräldrar som engagerar sig. Men de borde vara lika intresserade av vad barnbarnen gör framför datorn. När man delar intressen får man lätt en bra relation och vinner deras förtroende, säger hon och tillägger:
– Spelandet har stärkt mitt självförtroende. Jag vågar göra sådant som inte anses comme il faut för en farmor.
Man talar ju ofta om att det är finns en hård ton och mobbing inom dataspelsvärlden, speciellt mot kvinnor. Har du drabbats av det?
– Det har bara hänt enstaka gånger. Jag bryr mig inte om glåpord och vet att de kommer från någon snorunge. Jag bryr mig mera om fina kommentarer som jag fått från unga killar som: I´m sorry, I killed you, mam!
Inger Grotteblad leker och gosar med hunden Maya. Men människor, förutom sin man, har hon hållit sig undan sedan mars i fjol. "Det börjar bli lite tungt", säger hon.
Hon har också varit statist i ett 50-tal filmer – en dröm som hon förverkligat. Att Inger Grotteblad tar vara på alla chanser har sin förklaring. Under en jobbig period för tio år sedan trodde hon att livet var över. Hon hade en hjärntumör.
– Min man, Robert räddade mig. Jag förstod inte själv att jag var sjuk, säger Inger.
Tumören hade tryckt undan hjärnans funktioner.
– Den var så här stor, säger hon, och visar rent konkret genom att hålla upp en svart datamus ovanför huvudet.
Hjärntumören gjorde henne personlighetsförändrad. Det kommer hon att berätta mer om i Uppsalajournalisten Anja Kontors tv-program, "När livet vänder", som visas på SVT.
– Jag var som en liten flicka på 12 år. Gjorde ingenting, spelade bara spel i telefonen. Själv tyckte jag inte att det var konstigt men det tyckte Robert. Han kontaktade sjukvården och jag fick göra en magnetröntgen. De sa att tumören kan ha vuxit 15 år i mig – sakta, och att den trängt undan alla minnen och erfarenheter efter min tonårstid, säger hon.
På grund av tumören reagerade hon obegripligt och blev bland annat av med jobbet.
– Jag förstod först inte allvaret. Men en helt fantastisk överläkare, Olafur Gudjonsson, förklarade att jag måste göra en stor operation för att överleva. Då insåg jag, blev jätteledsen och började planerade för vad som skulle ske ifall jag vaknade upp som en grönsak, säger hon.
Efter operationen, som gick utmärkt, fick hon tillbaka sin personlighet. Hon började skratta, fnittra – det hade hon inte gjort på länge – men det fanns ett inre mörker. När hon skulle åka hem från sjukhuset fick hon dödsskräck.
– Första natten hemma fick Robert sitta vid sängkanten hela natten för att jag skulle våga sova, säger hon.
Hon var rädd för nästan allting men samtidigt föddes en annan känsla inom henne.
– Jag fick ett överskott av livsenergi och glädje, och så många idéer att jag nästan blev trött på min hjärna, säger hon.
Inger skrev en blogg om sin hjärntumör för att hjälpa dem i samma svåra situation. Hon tog jobb som coach för arbetssökande och lyckades ordna jobb för nästan alla hon anlitades av.
– Jag hade inget att förlora, hade ju överlevt och bestämde mig för att leva fullt.