''Ingen som inte vet kan ana att jag har hiv''
19 år gammal hivsmittades Ida Andersson efter ett besök i Zimbabwe. I 20 år har hon försökt leva ett så normalt liv som möjligt.
— Jag har aldrig känt någon bitterhet över det som hände. Även om en hiv-infektion på den tiden sågs som en dödsdom bestämde jag mig redan från början för att koncentrera mig på livet, säger hon.
Ida Andersson var 19 år när hon med en grupp folkhögskoleelever gjorde resan till Zimbabwe och huvudstaden Harare. Studier under dagarna varvades med nöjen på kvällarna.
— Jag föll för en lokal polisaspirant som kom till vårt vandrarhem på kvällarna. Han var den tredje mannen i mitt liv. Herregud, jag var så oerfaren att jag inte fattade om han använde kondom eller inte, säger Ida Andersson.
Många, men långt ifrån alla, som smittas av hiv får en övergående akut reaktion med till exempel feber, halsont och svullna lymfkörtlar.
— Inte vet jag om det var en sådan primärinfektion jag hade, men efter natten med polisaspiranten kände jag att något hänt i min kropp. Framför allt var jag väldigt trött, säger Ida Andersson.
Efter att en läkare på det lokala sjukhuset frågat henne om hon haft sex med någon afrikansk man och efter att ha fått ett brev från mamma i Sverige kände hon sig säker.
— Ingen hade pratat om hiv i Afrika före avresan, men i brevet skrev mamma att jag måste vara försiktig för att inte bli smittad. Då förstod jag på något sätt att det redan var försent, säger Ida Andersson.
Efter hemkomsten till Sverige och Uppsala lät hon hivtesta sig. Någon vecka senare gav en läkare vid Akademiska sjukhusets venereologmottagning henne beskedet att testet visade att hon är hivpositiv.
— Jag minns inte så mycket av det samtalet, men efteråt ringde jag mamma och berättade. Hon blev helt knäckt. Sedan ringde jag polisen i Harare och sa att han i fortsättningen alltid måste använda kondom, berättar Ida Andersson.
Under åren som gått har hon försökt att leva ett så normalt liv som möjligt, med jobb, umgänge och nöjen.
— För dem jag känt förtroende för har jag berättat att jag har hiv, men jag tror inte att någon annan någonsin ens anat att jag kan vara infekterad, säger hon.
Hon smittades vid en tidpunkt när rädslan för hiv var som allra störst. Inte bara bland allmänheten i stort utan även bland vårdpersonal trodde många att hivviruset smittar mycket lättare än vad det i verkligheten gör.
— Till och med på sjukhuset kunde jag i väntrummet se rädslan i ögonen på sjukvårdspersonal som visste att jag har hiv, säger hon.
Under de snart 20 år som hon levt med hiv har hon haft förhållanden med tre män. Det första varade i fem år, det andra i ett halvår och det tredje slutade efter ett sjuårigt äktenskap.
— Min förste man brydde sig inte om att jag hade hiv, min andre man var så rädd för att smittas att han trädde flera kondomer på varandra varje gång vi hade samlag och min tredje man var själv hivpositiv, säger Ida Andersson.
Med den tredje mannen har hon fått två barn. Men den allra första graviditeten med honom slutade i missfall.
— Då jag första gången blev med barn i mitten av 1990-talet sa både läkare och medpatienter med hiv att jag borde göra abort. Men jag resonerade som så att det måste vara bättre att få födas, även om det skulle vara med hiv, än att inte över huvud taget finnas till, säger hon.
Graviditeterna blev inkörsport till behandling med läkemedel som motverkar hivvirusets möjligheter att föröka sig. Behandlingen sattes i första hand in för att skydda fostret från att smittas, men sedan har den fortsatt också för att hålla infektionen i schack för hennes egen skull.
— Det var oroligt under den första tiden efter båda förlossningarna innan det stod klart att inget av barnen är smittat. Själv har jag enligt proverna väldigt dåligt immunförsvar, men jag känner mig frisk och jag har inga mätbara mängder hiv i blodet, säger Ida Andersson.
Hon skilde sig när yngste sonen var ett halvår. Jobb, barn och läkemedel som ger ständiga magbesvär som biverkan tar på krafterna.
— Men det är faktiskt jobbigare att vara ensamstående mamma än att leva med hiv, säger hon.
Ida Andersson säger att hon fortfarande hoppas på att dela livet med en man.
— Men jag inser att det säkert tar ett tag innan jag hittar rätt. Startsträckan innan jag törs bli intresserad av en person är mycket längre i dag än när jag var yngre. Men när jag hittat rätt person vet jag att han inte kommer att reagera negativt på att jag har hiv, säger hon.
I dag arbetar hon för ett par biståndsorganisationer i Sverige, men hon funderar på att söka jobb i södra Afrika.
— Dels är ju mina barn halvafrikaner, dels skulle jag vilja göra något vettigt där det verkligen behövs. Idealet vore att på något sätt få jobba med att förebygga hiv bland unga tjejer i södra Afrika. Så länge de inte kan säga nej till sex eller kräva säkert sex kommer spridningen av hiv att fortsätta, säger Ida Andersson.
Hon bor inte längre i Uppsala, men ungefär var fjärde månad går hon på kontroll vid Akademiska sjukhuset. Där har hon haft samma läkare under de snart 20 åren med hiv.
— Vid senaste besöket berättade jag om mina planer på jobb i södra Afrika och frågade om han trodde jag skulle klara det. Klart du gör, sa han. Det gjorde mig väldigt glad, säger Ida Andersson.
Fotnot: Ida Andersson är ett fingerat namn.
Så jobbar vi med nyheter