EU:s gemensamma flyktingpolitik, eller bristen därpå, har alltid varit ett känsligt ämne. Vissa länder bär en orimligt stor del av mottagandebördan, i synnerhet Medelhavsländerna. Andra uppträder osolidariskt gentemot unionens asylpolitik — det gäller också flera Medelhavsländer, men även exempelvis Finland. Saken blir ännu mer infekterad av främlingsfientliga rörelsers försök att exploatera de problem som det politiska misslyckandet fött.
Här finns ett färskt exempel. Regeringen i Nederländerna, numera stödd på Geert Wilders parti PVV, har föreslagit att asylsökande i EU ska avkrävas bevis för att de inte i stället hade kunnat fly till någon annan del av sitt hemland.
Grundtanken är inte dum. Om lokala flyktingkriser kan hanteras i hemlandet, eller i trygga grannländer, är det naturligtvis enklast och bäst. Det är också så det oftast fungerar i dag — trots allt gnäll om asyltrycket på EU, så tar unionen nämligen bara emot en bråkdel av alla de flyende som konfliktområdena i tredje världen välkomnar varje år. Att stödja lokala hjälpinsatser vore klok politik, både för EU, grannskapen och flyktingarna själva.
Men det nederländska förslaget går ut på något mycket lömskare: att lägga asylutredningens bevisbörda på den flyende själv. Visst finns det uppenbara fall, där en konflikt är geografiskt begränsad till en viss region, utan risk för spridning. Men det är sällan så enkelt. Den som i panik lämnar hem och familj kan knappast förväntas göra en egen utredning av omgivningens långsiktiga säkerhetsförhållanden.
Det är förstås inte tanken heller. Det nederländska förslaget är bara ett försök att införa ännu ett hinder för flyktinginvandring till Europa, och det är skönt att höra att flyktingkommissionären Cecilia Malmström snabbt skjutit ner idén. För visst behöver EU en gemensam flyktingpolitik, men inte på Wilders villkor.