Kvinnor som skaffar barn på egen hand är en växande grupp. Lily, 3,5, vet inget annat än att växa upp med bara en mamma. Forskare på Uppsala universitet ska nu ta reda på hur barn som hon och deras mammor påverkas av att leva i ensamstående familjer.
Barn eller inte
I lägenheten i Uppsala springer 3,5-åriga Lily fram och tillbaka mellan barnrummet och köket. Hon vill visa alla sina gosedjur på en gång.
– Jag älskar katter! deklarerar hon i farten.
Hennes mamma Christine Carlsson sitter vid köksbordet. För drygt fyra år sedan blev hon gravid med Lily – utan att ha en partner. Hon är en av de kvinnor som väljer att skaffa barn på egen hand, med hjälp av donerade spermier.
– Man ser kanske en kärnfamilj framför sig, men åldern satte stopp, säger Christine.
När hon fyllt 38 tog hennes tidigare relation slut. En kompis föreslog att hon kanske skulle undersöka kvalitén på sina ägg och Christine tog kontakt med Akademiska sjukhusets reproduktionscentrum. Efter flera kontroller bestämde hon sig för att ställa sig i kö för provrörsbefruktning (IVF).
För drygt fyra år sedan blev Christine Carlsson i Uppsala gravid med hjälp av en spermiedonation. Hittills har de positiva aspekterna av att skaffa barn som ensamstående varit överhängande, tycker hon.
Kötiden på ett år var bra för att ha tid att fundera. Samtidigt rann tiden iväg. För att få göra IVF via den offentliga vården får man inte vara över 40, och Christine kände att en privat behandling skulle bli för dyr.
Till slut, på hösten 2018, kom samtalet: det fanns en donator som matchade henne utseendemässigt. Efter ett misslyckat försök fick ett ägg fäste – och kring jul visade graviditetstestet positivt. Christine, som en månad senare skulle fylla 40, kunde pusta ut.
Att skaffa barn som ensamstående är en trend som troligen kommer att öka. Det tror Evangelia Elenis, överläkare inom obstetrik och gynekologi och universitetslektor vid Akademiska sjukhuset. Inte minst eftersom det bara varit lagligt att donera spermier till ensamstående i Sverige i sex år.
Evangelia Elenis är överläkaren inom obstetrik och gynekologi och universitetslektor vid Akademiska sjukhuset som driver studien.
När det begav sig, 2016, pågick en hård debatt kring ämnet, minns hon.
– Många tyckte att det var själviskt av kvinnorna och det fanns en idé om att barnen skulle sakna en medförälder eller far.
Det har saknats ett evidensbaserat svar på den kritiken, säger Evangelia Elenis. Därför startade hon en studie, där hon under flera år framöver ska följa ensamstående kvinnor som skaffat barn genom assisterad befruktning. I sommar räknar hon med att ha rekryterat de deltagare som behövs.
Därefter inleds nästa fas: att under årens lopp granska mammornas och barnens journaler, samt be mammorna att svara på enkäter när barnen är 6 månader, 18 månader, 3 år och 7 år gamla.
– Syftet är att undersöka hur mammorna mår, hur barnen mår, om vissa komplikationer under och efter graviditet är vanliga. I äldre studier har man sett att ensamstående mödrar haft högre grad av psykisk ohälsa. Eftersom det inte finns en annan förälder att avlasta och hjälpa till löper de ensamståendehögre risk för graviditets- eller förlossningsdepression.
Mer än psykologiskt och socialt stöd, verkar det som att det ensamstående mammor behöver är praktisk hjälp, berättar Evangelia Elenis. Det vården och samhället kan behöva stötta upp med är riktat stöd från MVC (kanske specifika föräldragrupper) och stöd, förståelse och tidsanpassning från förskolan och arbetet.
Tack vare en webbenkät som gjorts tillsammans med Femmis, Föreningen för frivilligt ensamstående föräldrar med donation, facebook-gruppen Mamma på egen hand och fertilitetskliniker i Stockholm och Göteborg kan Evangelia Elenis redan nu dra vissa, preliminära slutsatser. Bland annat att den genomsnittliga ensamstående mamman är 36 år, högutbildad (en tredjedel har en magister- eller doktorsexamen), äger sin bostad, har en medianlön på 41 000 kronor och uppfattar sig ha god ekonomi.
– Den primära anledningen till att kvinnan skaffar barn själv är att hon inte har en partner. Det finns en känsla av att behöva agera nu, på grund av att fertiliteten avtar, och då är ett barn viktigare än att hitta en partner. 80 procent svarade precis så.
Vissa svar har överraskat henne särskilt.
– En fjärdedel säger att de gjorde det för att få ensam vårdnad. De som framträder är starka kvinnor, som utgår från att de alltid löser sina problem på egen hand. Det tyckte jag var intressant, att det inte bara är sociala omständigheter som gör att de söker som ensamstående, utan också en personlighetsfråga.
För mammorna kan ekonomin efter barnet bli en chock, att det blir svårare än man räknat med. "Man kanske tänkte jobba heltid, men behöver gå ner i arbetstid och vara med barnet och vabba mycket mer än man trott", säger Evangelia Elenis.
Tillbaka i lägenheten säger Christine Carlsson att hon sällan saknar en medförälder – hon vet ju inget annat sätt att göra det här på. Det är ibland, när utvecklingsfaser är utmanande, som hon kan tänka att det vore skönt att ha någon som stöd. Men det finns fördelar med att vara själv också.
– Jag får göra det på mitt eget sätt när det kommer till uppfostran. Och jag slipper varannan vecka och får ha mitt barn hos mig hela tiden.
Hon känner väl till fördomarna, att det skulle vara egoistiskt av henne att skaffa barn ensam, att det är orättvist eftersom män inte kan skaffa barn själva, att hon tar pengar från samhället som kunde användas till annan vård – och att barn behöver en manlig förebild.
"Jag är van vid att göra saker själv och var så pass säker på att jag ville ha barn. Så jag kände att det var värt det", säger Christine Carlsson.
– Jag tror inte att de behöver finnas i den egna familjen, det finns många andra män i vår krets. Hon har en manlig kusin som är 30, min svåger och mina vänners manliga partners, manlig personal på förskolan.
Hur barnens uppväxt påverkas, återstår för Evangelia Elenis att se.
– Enligt vad ensamstående mammor har beskrivit kan det finnas en stress och oro hos lite äldre barn, att vad händer om mamman blir sjuk eller dör, då har de ingen annan. De flesta ensamstående har å andra sidan ett starkt socialt nätverk.
I en brittisk, mindre studie drog man slutsatsen att barn till planerat ensamstående föräldrar mår lika barn som barn med två föräldrar, och att de till och med presterar lite bättre i skolan, berättar Evangelia Elenis. Detta till skillnad från barn till skilda föräldrar, som har större benägenhet för riskbeteende och psykisk ohälsa.
För Christine Carlsson har familj och vänner varit viktiga. Hennes mamma följde med på ultraljuden, en nära vän var med under förlossningen.
– Något jag kan ångra i efterhand är att jag tog alla nätter själv, jag har inte sovit en hel natt på 3,5 år. Men man klarar mer än man tror.
Mamma, syskon och nära vänner har stöttat Christine Carlsson från beslutet att skaffa barn fram till i dag, när Lily behöver barnvakt och hämtning från förskolan ibland.
Att skaffa barn på egen hand är ett beslut som ofta har övervägts länge; kvinnorna tar en ekonomisk risk när de skaffar barn själva, konstaterar Evangelia Elenis. Blir det då en klassfråga att kunna skaffa barn som ensamstående?
På den frågan är svaret både ja och nej.
– I Sverige erbjuds behandlingen via den offentliga vården, så på det sättet borde det inte finnas några ekonomiska hinder. Men samtidigt måste man som ensamstående genomgå en lämplighetsbedömning först. Och då bedöms ens medicinska och sociala förutsättningar, att man har bra ekonomi, gärna fast arbete, inget missbruk. Så då tror jag ändå att det kan bli en selektion.
90 procent av kvinnorna som skaffat barn som ensamstående har inte ångrat sig, utan har beskrivit det som det bästa val de gjort. Det är en av de preliminära slutsatser Evangelia Elenis kan dra redan nu. "90 % säger att de aldrig ångrat sig och 80 % är säkra på att de gjorde rätt val. 70 % skulle heller inte avbryta behandlingen om de träffade en partner under tiden."
När Lily fyller 18 har hon enligt svensk lag rätt att ta reda på vem donatorn är.
– Det är jättebra! Jag hoppas att hon gör det, för att jag är nyfiken. Då kan man kanske känna igen egenskaper och så, säger Christine.
Själv känner hon inte alltid igen sig i Lilys personlighet, även om de delar envisheten och det röda håret.
– Jag var väldigt blyg som barn, Lily är supersocial. Jag vet inte vad som är genetiskt och vad som är annat.