Ingen hjälp för hemlös kvinna

Tänk dig att du plötsligt en dag inte har någonstans att bo. Ingenstans att gå in när natten kommer. För en del personer är Uppsalas bostadsbrist inte bara något som det skrivs rubriker om, utan en verklighet som tvingat ut dem på gatan.
En av dessa personer är Maria. Efter att hon och hennes man skilt sig tvingades hon i förra veckan flytta ut ur hans lägenhet. Sedan dess har hon saknat bostad. Och att få tag på ett ledigt rum eller lägenhet har hittills varit omöjligt i Uppsala, som för tillfället dessutom är översvämmat av studenter som jagar boende.
– Det känns alldeles tungt inombords. Jag ringer runt och försöker få tag på något, men det finns inget. Jag vet inte vart jag ska vända mig, det finns ingen hjälp att få. Jag känner mig så utanför hela samhället, säger hon uppgivet när UNT träffar henne på Sagahemmet, ett natthärbärge och stödboende för missbrukare i centrala Uppsala.

Hit skickades hon av kommunens socialjour, eftersom det är stans enda natthärbärge. Trots att Maria inte alls tillhör målgruppen hade man på Sagahemmet inte hjärta att neka henne en plats.
– Här är fullt av missbrukande killar, så det är helt fel ställe för henne. Men eftersom vi hade ett ledigt låsbart rum på stödboendet lät vi henne vara kvar. Hon kan ju inte bo på gatan! säger Sagahemmets verksamhetschef Per Lyredal.
Men nu kan Maria inte längre stanna, eftersom rummet är bokat för en annan person. Hon vet inte vart hon i stället ska ta vägen.
– Hade jag varit kille hade jag kanske kunnat sova ute några nätter, men som tjej vågar jag inte det, säger hon.

Maria hade tidigare jobb, men är nu arbetslös och letar nytt arbete. Hon har inga pengar att köpa en bostad för, och vare sig vänner eller släktingar att bo hos.
Men eftersom hon i övrigt inte har några uttalade problem bollas hon mellan kommunens olika enheter.
Hade hon haft psykiska problem eller funktionshinder hade socialtjänstens försörjningsenhet hjälpt henne att hitta något slags boende.
Hade hon haft missbruksproblem av något slag hade hon kunnat vända sig till socialtjänstens individ- och familjeomsorg. Och hade hon varit misshandlad vore hon ett fall för kvinnojouren.
Det är inte första gången som Per Lyredal träffar någon som hamnat utanför skyddsnätet.
– Det är skrämmande hur grovmaskigt det sociala skyddsnätet är. Tillvaron kan verkligen hänga på en skör tråd för många.

Nej, Marias fall är långt ifrån unikt. Enligt Karin Mansikka, som är chef på socialtjänstens försörjningsstöd, möter socialtjänsten åtminstone någon gång i veckan personer som hamnat i liknande situationer – ofta just i samband med en separation. Men att hjälpa en normalt fungerande person att skaffa boende är inte socialtjänstens ansvar, påpekar Karin Mansikka. Det är en princip man håller strikt på eftersom det är en sådan brist på bostäder i Uppsala.
– Det är ju inte så att vi sitter och tjuvhåller på någon lägenhet hon skulle kunna få. Det är oerhört betungande för socialtjänsten att bostadssituationen är så svår, vi kan inte ens alltid hjälpa de grupper vi enligt lag ska hjälpa.

Hur ska Maria göra nu tycker du?
– Jag vet faktiskt inte. Det känns som att Uppsala bara fungerar för människor som kan köpa sig en bostad, om man inte köat väldigt länge för en hyresrätt. Det skulle behöva byggas många fler bostäder i Uppsala, särskilt hyresrätter.
En annan som i sitt arbete ser konsekvenserna av bostadsbristen är Susann Tellebo på Uppsala kvinnojour. Hon konstaterar att inte minst kvinnor drabbas hårt.
– Det här är Uppsala i ett nötskal. Vi ser ständigt hur kvinnor bor kvar hos sina misshandlande män eftersom de inte har någon annanstans att ta vägen.
Susann Tellebo anser att bostadsbristen borde ha blivit en mycket större valfråga i Uppsala än vad fallet är, eftersom följderna av problemet är så allvarliga.
– Nu ställs utsatta mot utsatta – vem är i störst behov av de få bostäder som finns? Och de som inte räknas som utsatta, de räknas inte alls.
Maria heter egentligen något annat.