Ingen anade att hon fått tuberkulos

Det är ett mysterium hur 29-åriga Nina Eriksson blev smittad av tbc, tuberkulos. Hon väntar fortfarande på att smittspåringen ska bli klar, än så länge kan hon bara spekulera, och inte heller läkarna vet hur det kan ha gått till.
– Det enda jag kan tänka mig är hundlägret jag var på för 10 år sedan. Svenska brukshundsklubben hade bjudit in ryska ungdomar, i två veckor levde vi tätt ihop, men vad jag minns var det ingen som hostade eller var förkyld. Nej, jag har verkligen ingen aning om hur jag fick den här läskiga sjukdomen, säger Nina Eriksson.

I radhuset i Gottsunda med utsikt över en skogsglänta är det liv och rörelse, hon och maken har tre hundar, två katter och fiskar. Husdjuren hjälpte henne att hålla uppe humöret när hon var som sjukast. Då fick hon inte träffa folk, eftersom hon kunde smitta och hon var allt för nedgången i sin sjukdom för att orka gå ut.
– Det har varit tungt. Jag var rätt deppig och jag har haft väldigt ont. Men när jag började må bättre fick jag tillbaka lite jävla anamma och blev mitt gamla jag, säger Nina Eriksson.

I augusti förra året hade hon kommit in på sin drömutbildning på Borås högskola, en hett eftertraktad webbredaktörsutbildning på distans. Hon tränade och tävlade med sina hundar i lydnad och agility, vandrade i fjällen och levde ett utåtriktat och aktivt liv.

I samma veva fick hon, vad hon då trodde var en vanlig - men ovanligt segdragen förkylning.
– Jag går inte till doktorn för minsta lilla. Det var förkylningstider, alla andra hostade och snörvlade, jag tyckte inte det var konstigt att jag var förkyld. 

Men veckorna gick och febern ville inte ge med sig. Hon hostade slem och blod och orkade knappt sitta uppe. Ändå kämpade hon på med studierna, trots att febern låg på 39 grader. Att gå ut med hundarna beskriver hon som ”vidrigt jobbigt”. Alla vardagssysslor som att gå upp, äta frukost och klä på sig gjorde henne fullständigt utmattad.

En lördag när det hade gått en månad utan att hon kände mig bättre sa hennes man att de måste åka till doktorn. Han fick nästan bära sin hustru till bilen.

Väl på närakuten i Uppsala avslöjade provtagningen att Nina Eriksson bar på en allvarlig infektion i kroppen, sänkan var skyhög och när läkaren undersökt henne såg hon orolig ut.
– Läkaren sa ”oj, det ser inte alls bra ut”, och gav mig remiss till lungröntgen ett våningsplan ner. Jag gjorde röntgen och fick jag ett kuvert med mig som jag öppnade i hissen tillbaka.

Med darrande hand öppnade hon brevet och läste ”misstanke om tbc kan ej uteslutas”. Med sin mobiltelefon, stående i hissen, googlade hon snabbt på tbc och blev nästan illamående.
– Det var ingen rolig läsning men jag tänkte att jag inte kunde ha fått det, det var för osannolikt. Jag var ingen riskgrupp och hade inte varit utomlands, så var skulle jag fått det ifrån?

Nina Eriksson blev ombedd att genast åka till infektionsmottagningen på Akademiska sjukhuset. Hon låg isolerad på ett rum och försökte andas mellan hostattackerna. Hon hade knappt ätit på flera dagar och mådde illa.

Den första läkaren som undersökte henne var en läkarkandidat under utbildning. Han sa att det omöjligt kunde vara tbc och fick medhåll av sin mentor. Schabbel med röntgenbilderna från närakuten gjorde också att läkarna inte hade underlag att bedöma hennes tillstånd.
– De sa att jag inte hade tbc för jag var ung, svenskfödd och hade inte varit i Afrika. Dessutom krävs en långvarig kontakt med någon som är smittad för att själv bli det.

Läkarna på infektionskliniken tog alltså inte närakutens diagnos om misstänkt tbc på allvar. För säkerhets skull togs ändå ett tuberkulintest i armen då man sprutar in proteiner från tbc-bakterier. Har man tbc får man en bula som liknar ett myggbett efter tre dagar.

Oron under de här dagarna var påfrestande och Nina Eriksson kunde sakta men säkert se en bula växa till sig.

Det var inte förrän hon kom på återbesök på infektionsmottagningen som sjukvården reagerade på allvar.
– Jag fick träffa en ung läkare, han var helt fantastisk, hade läst på, var intresserad och tänkte utanför ramarna. Han såg också till att jag fick ta ett avancerat blodprov.

Blodprovet skickades till Stockholm för analys, det skulle ta en vecka. Men någonstans på vägen kom det bort. Så Nina Eriksson tvingades ta ett nytt blodprov, vilket fördröjde diagnosen.

Under den här tiden hade hon också gjort skiktröntgen av lungorna. Halva vänster lunga var vätskefylld och Nina Eriksson fick tappas på vätska genom en stor kanyl i ryggen. Hon fick även göra bronskoskopi, vilket innebär att läkaren för ner en kamera med slang i luftrören och tar bilder och prover av lungvävnaden.

Ändå visade inte lungproverna att hon hade tbc och hon började bli riktigt orolig för att hon kanske hade cancer eller någon annan allvarlig sjukdom.
– För att hitta tbc-bakterien behövs många olika undersökningsmetoder om bakterien inte är mycket smittsam. Mina var väl dolda i lungorna. På övre delen av vänstra lungan satt en smitthärd och käkade lungvävnad.

18 personer fick tbc i Uppsala län under 2011. Den 24 september blev Nina Eriksson konstaterad som en av dem. Hon blev uppringd av en läkare som meddelade att hon verkligen hade tuberkulos och nu började en period av social isolering och medicinering med fyra olika antibiotikakurer och vitamintabletter.

Nina Eriksson visar upp sin dosett där hon har tabletterna. En sort som hon åt i början, har hon kvar och visar. Den är centimeterstor, platt och cirkelformad och var nästan omöjlig att svälja. Tbc faller under smittskyddslagen och Nina Eriksson tvingade hämta ut medicinen på Apoteket för att därefter uppsöka lungmottagningen på Akademiska och ta sin medicin.
– Medicinen togs fram på 50-talet och har inte utvecklats sedan dess, de är svåra att svälja och ger starka biverkningar, säger hon.

Vanliga biverkningar är leverskador, vilket hon klarat sig ifrån. Däremot har hon fått de mer ovanliga biverkningarna som gikt med inflammation i lederna, vilket hindrat henne från till synes enkla saker som att hålla i en bok och bära ett vattenglas.

Nu har det gått ett halvår och Nina Eriksson äter fortfarande stark medicin. Hon tvingades avbryta sina studier och missade att sjukskriva sig, vilket inneburit att hon förlorade sitt csn-lån. Hon har maken har tvingats leva på en lön, han jobbar i Stockholm och Nina Eriksson berättar att han dragit ett tungt lass med hundarna och marktjänst men framför allt varit hennes känslomässiga stöd.
– Dagarna har varit långa, jag har växlat mellan att titta på teve, sitta vid datorn och ligga i sängen. Nu väntar jag bara på att få veta hur jag blev smittad, säger hon hoppfullt.

Nina Eriksson ska sluta med medicinen i början av april. När hon var som sjukast var det många som inte vågade träffa henne. Lyckligtvis har hon inte smittat sin make och andra närstående, i snitt brukar en tbc-sjuk överföra sjukdomen till 10 andra personer.
– Jag åkte skidor för ett tag sedan och det är jag jättestolt över. Det gick uruselt med studierna men nu har jag tagit igen poäng som jag missat och jag är glad att jag klarat mig igenom det här.

Nina Eriksson tycker att hon blivit starkare som människa, motgångarna har gjort henne mer mentalt motståndskraftig. Ändå avskyr hon den här sjukdomen som få i Sverige vet något om. Och Nina Eriksson kan få tbc igen, har man haft sjukdomen blir man dessvärre inte immun.