Metoden är fortfarande kontroversiell, men den ger de cirka 300 patienter som ingår i programmet möjligheten att leva ett någorlunda ”normalt” liv.
Någorlunda och citattecken är viktiga i sammanhanget. För det första är det förstås skillnad på att leva utan något som helst beroende och att resten av sitt liv vara hänvisad till ersättningspreparat. För det andra händer det att missbruket bara är en del av den svåra livssituationen. Till detta kan läggas olika psykiatriska diagnoser, som i fallet med kvinnan från Uppsala. Enligt Riksförbundet för rättigheter, frigörelse, hälsa och likabehandling (RFHL), en organisation som arbetar med beroendefrågor, hade hon diagnosticerats med asperger, adhd, tvångssyndrom, bipolaritet och personlighetsstörning. Dessa funktionshinder gör vardagen nog så svårhanterlig. Lägg sedan till ett missbruk...
Men i detta ligger kanske också en delförklaring till varför metadonbehandlingen har avbrutits mot kvinnans vilja. Enligt RFHL, som polisanmält Beroendecentrum för detta, har behandlingen tidigare anpassats för hennes särskilda behov, men från och med hösten 2011 krävde man att hon skulle anpassa sig efter verksamhetens regler. När hon inte gjorde det kastades hon ut.
Beroendecentrum kan av naturliga skäl inte kommentera en enskild patients behandling, så tyvärr har vi bara en version av händelsen. Men det är rimligt att anta att patienter inte skrivs ut, utan starka skäl.
Egentligen går det bara att dra två slutsatser av den sorgliga historien. Ingen människa förtjänar den förnedring och det utnyttjande som följer i missbrukets spår. Och just därför går det inte att låsa sig vid en behandlingsform. Trubbig byråkrati och principer får inte skymma målet: också missbrukare måste kunna leva ett drägligt liv.
Hur det sedan går till är faktiskt sekundärt.