Individ eller identitet?
I närvaro av två säkerhetsvakter försvarade i fredags Mosa Sayed sin avhandling i juridik, Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige. Dramatiken uteblev dock. Men avhandlingen har väckt reaktioner långt utöver de vanliga.
Håkan Holmberg
Foto: Pelle Johansson
rialagstiftningen inspirerade arvsrätten i Egypten.
Kritiker menar att han samtidigt öppnar en dörr för införande av särlagstiftning med hänvisning till människors kulturella bakgrund. Opponenten ansåg att de förändringar som tycks ligga i förlängningen av Sayeds resonemang är sådana att de knappast kan genomföras utan grundlagsändring. Obestridligt är att Sayed vill föra in människors upplevda kulturtillhörighet som en ny parameter vid bedömningen av tänkbara tolkningssvårigheter inom ramen för gällande internationell privaträtt. Men anklagelsen att vilja införa särlagstiftning avvisar han.
Den vetenskapliga bedömningen av Sayeds avhandling är andra långt bättre skickade att göra. Forskningsuppgiften är naturligtvis helt legitim och inget hindrar en forskare från att föreslå förändringar som eventuellt innebär att grundlagen måste ändras. Men det är också viktigt att klargöra att det ofta helt opreciserade begreppet "mångkultur" kan legitimera resonemang som det är nödvändigt att avvisa.
Som en allmän beskrivning av mångfalden i de flesta moderna samhällen är begreppet "mångkultur" naturligtvis användbart. Men begreppet har länge tenderat att förskjutas från en allmän beskrivning av verkligheten till att beskriva en hel världsbild och en
ideologi med poten-tiellt farliga konsekvenser.
"Mångkultur" som övergripande världsförklaring och normsystem innebär i sista hand att den kombination av individualism (vi är alla individer) och universalism (vi tillhör alla samma mänsklighet) som är grunden för demokratiska rättsstater urholkas eller förkastas till förmån en godtycklig indelning av mänskligheten i ett antal "kulturella" kategorier, som tillåts styra vilka möjligheter var och en av oss har i livet. UNT har i många år varnat för konsekvenserna av detta synsätt när det gäller den internationella politiken - illustrerat av de teser om oförenliga "civilisationer" som utvecklats av den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington (se också skriften Civilisationernas krig 2006 och en essä i tidskriften Expo 2008).
Men "mångkulturalismen" som världsbild och ideologi kan också ha inrikespolitiska konsekvenser. Den brittiske författaren Kenan Malik (intervjuad i DN i går) har visat hur stöd till missgynnade grupper i Storbritannien alltmer börjat fördelas med hänvisning till etnicitet i stället för sociala och ekonomiska behov och hur strävan efter generella förbättringar för alla kommit att ersättas av en snäv identitetspolitik.
Samtidigt får självutnämnda talesmän för olika etniska eller religiösa grupper en orimlig makt över gruppens medlemmar.
För man identitetstänkandet fram till dess yttersta logiska konsekvenser så bör egentligen de fria valen där vi alla har lika rösträtt oavsett vilka vi är avskaffas och ersättas av någon sorts grupprepresentation. I apartheidsystemets slutskede, då de styrande skilde mellan "kulturer" och inte mellan "raser" fanns mycket riktigt tre kamrar i det sydafrikanska parlamentet - en för "vita", en för "indier" och en för "färgade" medan svarta fortfarande stod utanför. Ännu en yttersta konsekvens är givetvis att man inför separata rättssystem för olika grupper eller låter en persons bakgrund avgöra hur ett brott bedöms i domstol - från kommuniststaterna känner vi igen tanken att "klassbakgrunden" skulle avgöra hur ett brott bedömdes.
Dit vill mycket få komma. Men man bör inte heller börja sudda i kanten på de principer som demokratin och rättssamhället bygger på. Att behandla människor med respekt är att respektera dem som individer. Detta är också grunden för den svenska Regeringsformen.
Så jobbar vi med nyheter