Sören Jansson är en 86-årig älskad pappa och morfar som nu sitter ensam och rädd i sin lägenhet. Han hade önskat att få komma till ett demensboende.
Tidigare i veckan skrev UNT om Sören Jansson som nekas demensboende trots att han går vilse, inte kan larma, inte kan ta sina mediciner och ständigt ramlar.
Reaktionerna på mejl och i sociala medier har varit många, och många riktar ilska mot Uppsala kommun över att de äldsta och sjukaste inte får plats på boende där de kan vara trygga.
"Jag blir både ledsen och arg. Och ännu mer upprörd blir jag av de svar som ni får. Det är förfärligt!
Det skriver Cajsa Litzell Skogholt vars man har Alzheimers sedan många år. Hon menar att det måste ske en förändring i attityden hos handläggare och beslutsfattare och fortsätter: "Jag kan tänka mig att Sören inte bara känner otrygghet och förvirring utan också ensamhet och ångest. Hur länge ska det få pågå?"
Eva Skoog beskriver att hon var i exakt samma situation som Sören med sin mamma. Det fanns läkarintyg på demens men kommunen nekade mamman demensboende samtidigt som hon blev sämre och sämre.
"Vi fick ta emot otaliga samtal dygnet runt från en orolig mamma som var ledsen och rädd och som inte visste var hon var. På slutet kunde hon inte larma. Personalen från hemtjänsten gjorde nog så gott de kunde, men många som hade svårt med språket så hon kunde inte förstå dem. Fler hemtjänsttimmar hade inte löst något."
När Evas mamma till slut blev beviljad boende var det efter att det gjordes en orosanmälan av hemsjukvården.
Många anhöriga till gamla med demens tvingas slita hårt för att ta hand om den sjuke att de blir utmattade. Arkivbild.
"Jag blev så jävla arg rent ut sagt. Båda mina föräldrar hade/har alzheimer, och kommunerna vill att de anhöriga ska gå på knäna."
Det skriver Isabel Lundqvist vars pappa hade Alzheimers i tio år innan han fick komma in på ett demensboende. Resultatet blev att hon själv blev utbränd. Sedan kom nästa dråpslag när hennes mamma fick samma diagnos. Då kämpade hon i både Uppsala och Gävle kommun för att mamman skulle få demensboende.
"Vad är meningen med detta, att de nära anhöriga ska gå på knäna, det gjorde jag och mer därtill", skriver Isabel Lundqvist.
Louise skriver om sin farfar i Heby som nekades demensboende och irrade runt mil efter mil till fots, utan att varken han själv eller några anhöriga hade koll på vart han var på väg. "Till slut kommer det sluta oerhört illa när man inte ha respekt för sjukdomar och hälsa hos äldre och funktionsnedsatta!"
Så här, tillsammans med jämnåriga, med ett glas alkoholfritt bubbel i handen, önskar många att få se sina föräldrar. Verkligheten är en annan. Arkivbild.
Åsa Petrén skriver att hennes pappa råkade ut för samma hantering som Sören, med avslag som de överklagade till förvaltningsrätten. "Hans utgångspunkt är inte demens men 'ofrivillig ensamhet', sorg, depression. Pappa anses inte ha behov. Jag blir både ledsen och rasande på Uppsala kommuns äldreomsorg."
Rosie sammanfattar sina känslor för artikeln så här: "Uppsalas kommunstyre är ett skämt! Prioriterar broar, spårväg... anställer våldtäktsmän i hemtjänsten osv!!"
Även Sandra reagerar med ilska: "Det finns inget som gör mig så arg som när de äldre behandlas som en påse med skräp. Fy och fan".
Ann-Charlotte sammanfattar det som många gett uttryck för under de senaste veckorna när UNT rapporterat om vad som händer med äldre inom bland annat hemtjänsten: "Något är allvarligt fel inom äldreomsorgen i Uppsala."