Solen stod redan högt när vi närmade oss land. På håll såg allt idylliskt ut på Phi Phi, den klassiska backpackerön som drabbades så svårt av tsunamin. Flodvågen sköljde över hela ön där den är som smalast. Tusentals fick sätta livet till, många var svenskar. Jag hade sett bilder och läst om förödelsen. Det var nu drygt två månader sedan katastrofen inträffade och jag och fotografen Staffan Claesson var utsända av tidningen för att skildra stämningen och återuppbyggnadsarbetet på turistorterna i Thailand.
Dagens tur gick till Phi Phi. Jag hade varit där tidigare. En idyll. Fina stränder, avslappnad stämning, god mat. Små bunglalows på stränderna att hyra för en billig penning, med snorkling bland korallreven bara en liten bit ut i det varma vattnet. Inne i byn smala gränder med butiker, barer och enkla restauranger.
Sakta närmade sig båten land. Förvridna rester av det som tidigare var piren tornade upp sig. Nästan alla byggnader var jämnade med marken eller hängde på trekvart halvvägs nere i vattnet. Vi klev i land och började vandra runt i den nästan folktomma byn. Här brukade det vara full kommers nästan dygnet runt. Nu liknade det mer en sönderbombad krigszon. Från turistidyll till detta kaos. Och det hade gått på bara några minuter. Längs huvudgatan var de enkla restaurangerna krossade. Det låg bråte överallt. Och lukten. Lukten av förruttnelse.
Vi hade känt den på andra platser tidigare under veckan. Vid identifieringscentrumet i norra Phuket var den tydligast.
På Phi Phi hittade man då, ännu månader efter tsunamin, fortfarande kvarlevor efter dödsoffer i bråten.
Unga backpackers hade organiniserat uppröjningsarbetet för att hjälpa den drabbade lokalbefolkningen. En kvinna berättade stolt att man fått fart på bageriet igen. Några butiker och restauranger hade byggts upp provisoriskt, men utbudet var magert.
Vi tog en taxibåt till en av stränderna en bit från huvudbyn på ön. Long beach. Där var allt sig likt. Bara några hundra meter från den krossade byn fanns inga spår av någon tsunami. Det blev så tydligt hur olika en naturkatastrof kan slå.
Året därpå var jag tillbaka. Nya hotell hade byggts upp. Större. Dyrare. Affärerna var tillbaka och turisterna. Business as usual. En och annan rensopad betongplatta, några raserade byggnader, de nya skyltarna som visade evakueringsvägen vid en tsunami, påminde om katastrofen ett år tidigare. I allt annat var det sorglösa livet tillbaka som om inget hänt. Från krigszon till idyll igen tog det mindre än ett år.