-Får jag ha telefonen på under intervjun, frågar Robert Zetterqvist och förklarar att juniorlandslagsspelare och ledare kan behöva nå honom inför veckans träningsläger.
Under den timme som intervjun pågår hinner Robban ta emot två telefonsamtal, instruera tre landslagsledare om planerna för dagen och dricka tre koppar kaffe. I Robbans liv verkar allt gå på högvarv och han bekräftar påståendet.
-Jag brukar säga att jag jobbar 25 timmar om dygnet. Jag sover normalt men jag vaknar av mig själv klockan fyra på morgonen och gör pappersarbete fram till klockan sex. Sedan är jag igång, säger han.
Robert Zetterqvist får Sigtunabygdens utmärkelse Årets idrottsprofil 2010 för sitt engagerade arbete för idrotten i Sigtuna kommun och för sin roll som överledare i det juniorlandslag som 2010 vann JVM-guld och därmed tog hem Sveriges första medalj inom damhandbollen någonsin. Robban beskriver sig själv som en föreningsmänniska som är beredd att göra jobbet som krävs. Han säger att han sa till Skånela när han började att han skulle jobba för dem i tre år - nu är han inne på sitt fjärde och ser det som ett tecken på att han trivs med det han gör. Annars säger han sig inte vara särskilt förtjust i fasta anställningar.
-Jag älskar orden projekt och provision, jag avskyr ordet anställning. Om jag skulle jobba på ett kontor 8-16 varje dag så skulle jag kräkas, säger han.
Som marknadsansvarig i Skånela har Robban ett ganska fritt spelrum. Uppgiften är att dra in 1,6 miljoner kronor i sponsorintäkter till klubben och det går åt rätt håll. Robban berättar att ett minusresultat på 600 000 kronor 2008 idag är ungefär en miljon plus. Enligt Robban ligger orsaken i uttrycket ”många bäckar små”.
-Det är klart att det vore bättre att hitta något företag som sponsrar med en halv miljon, men vilka gör det idag? Vi är inte Barcelona eller United utan Skånela IF, säger Robban och påpekar att om flera bidrar lite så är klubben inte lika sårbar om en sponsor plötsligt skulle dra sig ur.
Som överledare i juniorlandslaget har Robban en speciell roll. Han är den som bokar hotell och flygresor, håller kontakt med medierna och som ser till att alla tjejerna trivs och har roligt tillsammans.
-Tjejernas huvuduppgift är att leverera och jag kan hjälpa till att få dem att göra det. Det gäller att ligga steget före. När vi åker någonstans har jag med en låda med krims-krams som tofsar, skosnören och till och med nagellack i eftersom det är typiska saker som man ofta glömmer, säger han.
Det är det där lilla extra som skiljer Robban från mängden. På förmiddagarna åker han ofta upp till Coop Extra i Märsta och hjälper personligen till att fylla på med Skånelabröd eller Skånelamuffins i hyllorna. Han anordnar danskvällar, morgonfysträning med frukost och sommarhandbollsskola och det är inte ovanligt att han tar pengar ur egen ficka för att fixa något extra för Skånela eller för juniorlandslaget.
-Jag inbillar mig att det är värt det och att man får något tillbaka i det långa loppet. Girigheten har aldrig funnits där hos mig, säger han.
Robban berättar att han är en ja-sägare och att han har svårt att säga nej när han får förfrågningar om saker och ting. Ibland kan han känna att han tagit på sig för mycket och han erkänner att han är dålig på att stanna upp och ta hand om sig själv.
-Förr åkte jag alltid till Grekland i maj och i september varje år och då kopplade jag av. Nu har jag inte varit på någon resa på tre år, men jag kopplar väl av när jag sover, säger han.
Robban säger att beröm för hans arbete sällan kommer från dem som står honom närmast, men att utmärkelsen som årets idrottsprofil kan likställas med beröm.
-Det betyder att jag kan jobba vidare ett par år och att jag vet att jag är på rätt spår. Det är som en klapp på axeln på ett sätt, säger han.