Identitetspolitiken hotar friheten
civiliserad samexistens - den är också ett hot mot friheten. Få kan klargöra denna insikt med större trovärdighet än Salman Rushdie. När han i tisdags framträdde vid Svenska akademiens seminarium om yttrandefriheten och det laglösa våldet ägnade han en stor del av sitt anförande just åt fixeringen vid mer eller mindre konstlade identiteter.
Individens frihet kan inte skiljas från fanatsins frihet. Och till fantasins domäner hör att berätta historier. Historieberättande är, med Rushdies uttryck, mycket mer än bara en fråga om friheten att tala och skriva - det handlar om något existentiellt. Vi berättar historier för att bättre förstå vilka vi själva är. Familjer, nationer och andra gemenskaper hålls samman av de historier som berättas och återberättas - och i den processen ständigt omformas.
I ett fritt samhälle kan vi alla bidra till de gemensamma historierna, undersöka dem vetenskapligt eller brodera ut dem litterärt. I ofria samhällen säger någon överordnad auktoritet ifrån: ni berättar inga historier, det är vi som gör det. Och därmed gör de också sina samhällen stor intellektuell skada.
Alla kan förstå hur friheten att berätta kringskärs i länder som Kina, Iran eller Saudi-arabien och vad det betyder att det finns oberoende röster, i litteraturen och i bloggvärlden, som fortsätter de berättelser som de styrande försöker avbryta. Men också i västvärlden finns hot, bland annat i form av olika välmenande grupper som försöker tysta det fria berättandet genom påståendet att det skullerikta sig "mot" vissa grupper.
Rushdie kommenterade inte frågan om hetslagstiftning. Den svenska lagen om hets mot folkgrupp och dess motsvarigheter i andra demokratier är nödvändig för att religiösa, etniska eller sexuella minoriteter ska kunna leva någorlunda tryggt i samhället och bidra till den stora gemensamma berättelsen. Men det han egentligen syftar på är något som går långt utöver den spärr mot hat- och hetspropaganda som de flesta är ense om att vi behöver.
Vi lever i en kränkningskultur. Man finns inte om man inte ständigt kränks av alla tänkbara yttranden som någon annan kan fälla. Och i detta finns åtminstone två hot mot friheten.
Det första handlar om att människor uppmuntras eller uppmanas att definiera sig allt mer inskränkt. I Sverige anses ättlingar till invandrare i tredje eller fjärde led själva vara invandrare och den som kommit från något muslimskt land antas definitionsmässigt vara religiös fundamentalist. I stället för enskilda människor med något att berätta får vi kategorier och etiketter. Den som inte säger det som förväntas av någon med den ena eller andra identiteten finns inte - eller attackeras eller ifrågasätts för att han eller hon säger "fel" sak. Man behöver inte vara en världsberömd författare för att uppfatta sådana attityder.
Det andra handlar om vad man som påstådd medlem av en viss kulturell, etnisk eller reli-giös kategori får säga om ämen som anses definiera andra grupper eller den man själv anses tillhöra. Som Rushdie konstaterade så var det särskilt provocerande att boken Satansverserna skrevs av en person som själv ansågs vara muslim. Och omvänt - en av Indiens ledande konstnärer får inte ställa ut bilder av hinduiska gudomligheter utan kläder, trots att de oftast avbildas just så. Skälet är att konstnären är muslim. I stället finns hans verk utställda i Dubai, där nästan alla är muslimer.
Förr, sade Rushdie, betydde ordet respekt att man tog människor på allvar och försökte bemöta dem seriöst om man ansåg att de hade fel. I dag tycks respekt betyda att man måste hålla med om allt som andra säger.
Identitetsfixeringen gör att människor förväntas säga vissa saker för att tas på allvar och förhindras att säga andra saker för att någon möjligen kan ta illa upp. Därför begränsar fixeringen vid konstlade identiter också friheten.
Så jobbar vi med nyheter