Daniel Monserrat gör en macka och öppnar sin mammas kylskåp, som är helt täckt med tidningsurklipp. Brodern Moncho är med i Uppsalagruppen Löst Folk och Dani M, som han kallar sig, har både gjort sig känd som soloartist och gästat grupper som Kartellen och Labyrint. Därmed får mamman ofta se sina barn uppmärksammas i media. För tillfället bor Dani i Gränby, men berättar att det ändå är mest här i Stenhagen han hänger.
– Jag älskar området med sin mix av kulturer, känner alla här. Folk som bor i Stenhagen har sett mig i tofflor och adidasbyxor när jag var liten, för dem är jag samma gamla Dani. Jag skulle inte vilja ha det annorlunda.
Dani är född i Gävle, med en mamma från Finland och en pappa från Venezuela. Innan familjen hamnade i Stenhagen tillbringade de tre år på Kuba. Pappa Simon Monserrat är professionell musiker och Dani stod på scen med honom som barn. De latinamerikanska rytmerna hörde han redan i magen, men det var genom uppväxtmiljön som Dani hittade sin egen musikaliska nisch.
– Här i Stenhagen var det hip hop man lyssnade på. Sedan är Uppsala en stor reggaestad, på reggaefestivalen såg jag många konserter där jag kände att – wow, de här artisterna vet verkligen hur man uppträder. Synd att de lade ner festivalen, den var ju något av det största som hände i stan.
Musikscenen i Uppsala håller ändå hög klass, menar Dani.
– Det är nog en av de bästa städerna i Sverige om man tänker talang per capita. Vi har Labyrint, Junior Natural, Löst Folk, Viktor Axberg, Amsie Brown... hur många bra reggae- och hip hop- artister som helst, inte illa för en stad med 206 000 invånare.
Danis egen musik har inslag av både hip hop, reggae och dancehall. När han skriver texter har han för det mesta fått ett instrumentalt stycke skickat till sig av någon annan. Dani brukar då först tänka ut ett tema, sedan börjar han nynna och orden ramlar på plats. Han har hela tiden fragment av olika låtar på gång i huvudet.
– Jag tror att jag har någon diagnos, för jag har alltid varit sådan att jag jobbar med olika saker samtidigt, det var likadant i skolan. I yrken där man måste vara väldigt strukturerad är det kanske ett problem, men för mig är det en fördel.
Dani tar en tugga av sin macka och berättar att den är hans frukost, en bra bit in på eftermiddagen. Det är ofta på nätterna han skriver musik. Inspirationen brukar komma när han smälter dagen som gått. Han skriver utifrån vad han känner för stunden, det kan vara glädje över att solen skiner. Men de låtar som fått störst genomslag är de som osar rasande samhällskritik. I "Meningslöst" beskriver Dani ett hårt samhällsklimat där pengar gå före allt.
– Ibland är jag väldigt arg över orättvisorna i vårt samhälle, som jag tycker bara ökar. Det låter kanske klyschigt, men jag önskar att folk kunde sluta vara så materialistiska och ta hand om varandra i stället. Många är så fixerade vid att "lyckas" och "vara någon".
Genom att slå igenom med din musik har du själv "blivit någon". Hur känns det?
– Alltså, jag strävar ju efter bekräftelse som artist. Det måste man väl på sätt och vis göra för att komma någonstans. Naturligtvis vill jag nå ut till människor med det jag gör, men försöker lyfta fram musiken och inte mig som person. Fokuserar man för mycket på sin image kan det gå överstyr.
Dani försöker alltid förmedla att han inte ser sig som förmer än någon annan.
– Men jag tycker ändå att jag gör bra musik, säger han med ett litet skratt.
Dani blir numera ofta igenkänd på stan och det händer att folk kommer fram och berättar att hans låtar har hjälpt dem. Det är något han uppskattar.
– En konstig känsla, men nice ändå.
Negativ publicitet – som när Svenska kommittén mot antisemitism härom året anklagade Dani för att sprida konspirationsteorier om judar, efter att han skrivit i ett kommentarsfält på Aftonbladets webbsajt att Israel styr världsmedia – måste han helt enkelt hantera.
– Jag är absolut inte antisemit utan bara kritisk till Israels politik. Om det där har jag inget mer att säga. Jag förespråkar kritiskt tänkande, då måste jag kunna ta kritik själv. Mina texter är mina egna reflektioner som folk gärna får ifrågasätta.
Hur personliga är dina texter?
– För det mesta handlar de om mig, eller saker jag har sett. En del är inspirerat av mina kompisar också. Ibland kan jag känna att det blir lite för personligt, tänka "shit vill jag verkligen bjuda på det här?". Det gäller att hitta en balans, folk uppskattar ju när man är ärlig, men samtidigt kan jag få ångest av att blotta mig helt. Men å andra sidan lär ingen känna mig utifrån några självbiografiska texter. Alla får en uppfattning om vem man är, men den är oftast fel.
Låtskrivandet fungerar ofta som en slaskventil för Dani. Han berättar att han ofta brukar vända jobbiga upplevelser och tankar genom att skriva texter om dem. Musiken finns alltid med honom.
– Jag är bra på det jag verkligen lägger min själ i. Mitt liv har varit väldigt mycket svart eller vitt. På gott och ont, det hade kunnat gå helt utför. Ibland har jag varit nära att tappa hoppet, men aldrig gett upp innerst inne, för jag har hela tiden vetat att jag en dag ska kunna försörja mig på musik, bara jag har tålamod.
Det kan Dani sedan ett och ett halvt år. Han lever inget lyxliv, men behöver inte slita för att betala hyran.
När Dani har avslutat sin frukost går vi ut för att ta foton, och stannar till utanför kyrkan. I källaren här hade min klass avslutningsfest i nian. Till skillnad från Dani längtade jag bort från Stenhagen. En annan sak som skiljer oss är att jag inte hade någon aning om vad jag egentligen ville. Dani dribblar en fotboll och morsar glatt på förbipasserande grannar. Sitt första scenuppträdande gjorde han på Stenhagens dag när han var elva år. Då var han nervös, men i dag känner han sig fullkomligt trygg framför en publik på 15-20 000, som i Kungsträdgården förra sommaren.
– När jag ska upp på scen blir jag som en hund som bara vill komma loss från kopplet. Möjligen känns det lite nervöst när det kommer ganska lite folk, men då ser jag ändå till att ge allt för dem som är där.