Caroline i fullmäktige år 2014. Då var hon nyblivet kommunalråd för socialdemokraterna.
– Just nu är jag rätt less på utsikten med dammtussarna, säger Caroline Hoffstedt som jobbar hemifrån precis som de flesta inom Uppsala kommun på grund av pandemin.
Vi träffas på kafé Fågelsången och Caroline är inte den som småpratar och fastnar i långa utläggningar om ingenting. Hon är konkret och varje mening innehåller mycket information. Att männen vid borden intill är rejält högröstade bekommer henne inte. Hon fokuserar på sina svar och det gäller att göra likadant för att hänga med.
I dag är hon 36 år och har redan suttit i fullmäktige i 14 år.
– Min gammelmormor har stått på barrikaderna och även andra kvinnor i släkten. Så jag har det i rötterna, säger hon.
Men det var först när hon var 14 år och ensam flyttade till Kalmar till sin pappa som hon själv blev engagerad.
– Jag mådde inte psykiskt bra under tonåren, hade ätstörningar och kände väldigt höga prestationskrav, säger hon.
Som nyinflyttad i en främmande stad gick hon med i SSU (Socialdemokratiska ungdomsförbundet). Där fick hon vänner och kände sig hemma direkt.
– SSU blev räddningen. Jag gillade diskussionerna och även allt det praktiska som att hyra skåpbil för att köra fanor. Jag kände mig accepterad och fick vara mig själv, säger Caroline Hoffstedt.
När hon var 15 år blev hon ordförande för SSU i Kalmar.
Hur hamnade du i Uppsala?
– Ja, det var inget självklart val, säger hon och tar en sipp av sin smoothie med spenat, ananas, äpple och citron.
När hon sökte pol mag-programmet vid Uppsala universitet och inte kom in tänkte hon söka jobb i matbutik i Kalmar i stället. Men hennes mamma sa nej, uppmuntrade henne att plugga ändå och Caroline sökte enskilda kurser som motsvarade pol-mag programmet. Hon blev student i Uppsala.
En dag ringde socialministern.
– Det var Ylva Johansson som undrade om jag ville bli hennes brevsvarare som ett extraknäck. Det var häftigt! Jag kände mig glad och väldigt hedrad och tackade ja, säger hon.
Ministrar behöver hjälp för de får så många brev. När brevsvararen gjort ett svarsförslag läser ministern det innan det skickas iväg.
För att hitta svar till breven gick hon nyfiken runt på socialdepartementet, ställde frågor och upptäckte att vård- och omsorgsfrågor intresserade henne. Hon fick inblick i ministerns livsstil. Som vikten av att alltid vara tillgänglig för allmänheten. Även under ett 12 timmar privat besök på akuten.
Skulle du vilja bli minister?
– Jag tror verkligen inte statsministern ringer mig men skulle det ske vore det häftigt att prova på. Jag gillar ju att få saker gjorda. Och det behöver inte alltid vara smashing news.
Exempel på beslut som hon är riktigt nöjd med är att förskolepersonal inom Uppsala kommun fått slitstarka arbetskläder och högre löner.
Caroline var tillsammans med Ebba Busch de yngsta kommunalråden när hon tillträdde för sex år sedan. Då hade hon suttit i fullmäktige i åtta år redan. Som kommunalråd blev hon först ordförande för utbildningsnämnden.
Caroline i en valduell med Ebba Busch för tio år sedan.
– Det var jobbiga beslut att lägga ner skolor för att få ordning på kommunens ekonomi. Det tänkte jag på under många kvällar och nätter. Det var tufft att träffa missnöjda elever som inte fick gå klart med sina klasskamrater på samma skola. Det kunde välla in 750 mejl från elever och föräldrar. Men att vi har vänt ekonomiskt underskott till överskott är en av de saker som jag är stoltast över. Det ger möjlighet till satsning på välfärden, säger hon.
Därefter blev hon ordförande för äldrenämnden. Efter skolnedläggningar fick hon coronapandemin i sitt knä; ur askan i elden. Just nu finns covid-smittan på fyra äldreboenden i Uppsala samtidigt som de ska öppnas upp för besökare.
– Det är rätt tid att öppna nu. Många av dem på äldreboenden är mycket sjuka. Tiden hur länge människor bor där är för många under ett år och då är det ju viktigt att de inte behöver tillbringa sin sista tid i livet utan anhöriga och vänner, säger hon.
Caroline avslutar sin tid som kommunalråd sista november för ett jobb som chef för äldreomsorgen i Bromma stadsdelsförvaltning. I början av hösten sökte hon jobbet och fick det i konkurrens med andra. Hon kommer bo kvar och pendla för att hon älskar Uppsala. Hon tycker att staden är gemytlig och att de två universiteteten skapar ett öppet klimat där människor tillåts tänka sina egna tankar.
Men den här veckan har varit speciell.
– Jag grät några tårar när jag såg unt:s webb där det stod att jag skulle sluta. Det kändes vemodigt. Jag kommer att sakna jobbet och kollegerna, säger hon.
Men hon borde inte blivit överraskad; det ligger många och långa funderingar bakom beslutet.
– Jag kan noja på kvällarna och undra vad det ska bli av mig. Så jag ville få veta om jag var anställningsbar för annat än en politisk karriär. Jag vill utvecklas och tror jag kan åstadkomma mycket trots att jag har borgerliga politiska beslut att förhålla mig till på mitt nya jobb, säger Caroline.
Caroline Hoffstedt skriver en avhandling på fritiden om människors vårdval. Men hon påpekar att hon är ingen arbetsrobot. Hennes fritid är fylld av mycket annat också.
Efter en period inom yrkeslivet kommer hon jättegärna tillbaka till politiken. Och då vill hon dyka upp som sin förebild: USA:s talman, 80-åriga Nancy Pelosi. Klokare, vassare i argumenten och lika välklädd.
Samtidigt som Caroline Hoffstedt jobbar heltid skriver hon på fritiden en avhandling om människors vårdval.
– Det är min dröm att doktorera. Då skulle jag bli först i min släkt. Det vill jag göra för att hedra min mamma för allt som hon gjort för mig och min syster trots att hon var ensamstående och hade ont om pengar.
Men jag är ingen jobbrobot, tillägger Caroline snabbt, och berättar att hon gillar att träna och springa, fast nu får hon promenera på grund av en hälsporre. Och så är hennes passion att fjällvandra.
– Det gjorde jag ensam i tio dagar när jag var mitt i en livskris efter skilsmässan för två år sedan. Då vadade jag i iskallt vatten upp till höfterna och kände att jag klarar mig själv. Kan nästan få en religiös upplevelse av naturen.
När smoothien är slut och ljudnivån når störande höjder kommer vi in på svårigheten att rekrytera lokalpolitiker. Då blir Caroline bestämd.
– Jag känner frustration över att människor inte vill ta ansvar för helheten. Om vi vill ha en demokrati är det en samhällsplikt att engagera sig politiskt några år av sitt liv. Man behöver inte hålla med om allt ett parti står för – det gör inte jag, säger hon som inte kommer lämna partiet.