I huvudet på en snattare

Men Adam har slutat nu. För några månader sedan greps han av väktare när han passerade utgången i en Stockholmsbokhandel med några böcker under armen. Just där, i samma bokhandel, snattade han också för första gången. Då var han student och ville förbättra sin ekonomi. När han greps flera år senare hade snatteriet övergått i ett tvång. Adam hade hunnit stjäla för hundratusentals kronor och kände inte längre igen bilden av sig själv.
- I början kände jag att det var berättigat. Jag hade skitdåligt med pengar. Och jag märkte att om jag bara var välklädd och log så fanns det ingen risk att åka fast, berättar han.

Adam höll sig till vissa typer av varor - kläder, böcker och mat - och såg alltid till att inte stjäla för mer än 1 000 kronor, beloppsgränsen för när snatteri övergår i stöld.
- Det blev som en lek. Så länge jag höll mig lugn och inte tvekade skulle allt gå bra. Jag red på ett slags våg av säkerhet och kunde stoppa saker innanför jackan medan jag pratade med personalen.
Beteendet skulle utvecklas till en fixering som sysselsatte honom under flera år. Adams snatteri styrdes av vissa regler. Och han summerade kontinuerligt värdet av de stulna varorna för att hålla reda på totalbeloppet.
- Jag började räkna för att se hur mycket det skulle bli innan jag åkte fast. Dessutom hade jag som mål att ta för runt 1 000 kronor i veckan. Det var en bra nivå tyckte jag, men det blev oftast mycket mer än så. Eftersom jag bara bara tog saker som jag i annat fall skulle ha köpt såg jag det som ett slags sparande, säger han.

Även om han visste att han gjorde fel, hade Adam vissa moraliska överväganden som han tyckte rättfärdigade snattandet i viss mån. Han tog exempelvis aldrig från småbutiker eftersom det kändes oschyst. När det gick upp för honom att Icabutikerna drivs av enskilda handlare i samverkan fick han dåligt samvete och bestämde att han var tvungen sluta. Han hade trott att Ica var ett anonymt jätteföretag och att det inte påverkades nämnvärt av snatterier.

Men det var även andra saker som bidrog att Adam inte ville fortsätta längre. Han hade börjat reflektera över sitt beteende och hur det passade ihop med hans självbild. När Adam började var han fattig student. Nu hade han jobb och det var svårt att motivera snatterierna av ekonomiska skäl.
- Jag fyllde 30 år och det började kännas barnsligt. Samtidigt hade jag sagt till mig själv att fortsätta tills jag åkte fast. Men på något sätt kände jag att det skadade mitt inre, det var inte bra för mig. Jag vill vara en produktiv del av samhället och ju mer jag funderade blev det väldigt tydligt att jag inte var det.

Adam snattade i ytterligare sex månader. Sedan åkte han fast. Han fördes in i ett bakre rum i affären och polis kallades dit för att hålla förhör. Först nekade Adam. Men efter sex veckor erkände han brottet och fick 4 000 kronor i böter.
- Under flera års tid var att ta det roligaste jag visste. Det livade upp min vardag. Kom jag ut ur en butik tomhänt var det någonting som inte stämde. Men nu tänkte jag att jag gjort det under så lång tid. Det var inte mer än rätt att erkänna, säger han.
Adam uppskattar att över 250 000 kronor letat sig ned i hans fickor sedan starten den där dagen i bokhandeln. I dag är han fast besluten om att det inte ska hända igen.
- Jag känner en enorm glädje över att den här perioden är över. Men det känns ungefär som att avsluta en bra bok. När man läst de sista sidorna är det skönt att boken är slut - samtidigt hade man velat att den fortsatte. Fast jag var lycklig när jag gick från butiken efter att ha åkt fast. Ett nytt kapitel öppnade sig.

Fotnot: Adam heter egentligen någonting annat.

I huvudet på en snattare

När Adam såg en studiekamrat plocka på sig matvaror i en affär lockades han av hur lätt det såg ut. Det kunde kanske vara ett bra sätt att dryga ut studentekonomin, tänkte han.