I halvtid leder Björklund
Det blir allt svårare att tro att socialdemokraterna kommer att välja skolan som en frontlinje mot alliansregeringen 2010. Förmodligen är det också detta som är förklaringen till att Björklund nu, för första gången, verkligen attackeras på allvar. Vartenda uttalande genom åren och varenda åberopad siffra granskas, pedagogikprofessorer träder fram och säger att han har missförstått allting. Aftonbladets ledarsida hakar på. Men vad vi ser är något som lika väl kunde beskrivas som en idéstrid inom socialdemokratin.
Alla socialdemokrater tycker nämligen inte som ledarskribenterna på Aftonbladet. Kommunalrådet Robert Noord i Haninge uttalar sig i tidningen Skolvärlden den 3 september om det som Svenska Dagbladets chefredaktör P J Anders Linder förra söndagen kallade för De låga förväntningarnas svek. Haninge utsågs år 2004 till Sveriges sämsta skolkommun. Det handlade om "borttappat kunskapsfokus, låga förväntningar och avsaknad av mål och uppföljningar".
Skolvärlden konstaterar att siffrorna 60-40 gick igen i alla mätningar. 60 procent av eleverna knäckte läskoden efter ett år i skolan, 40 procent gjorde det inte. 60 procent lämnade nian med fullständiga betyg, 40 procent gjorde det inte etc. Den uppenbara orsaken var felaktiga - och för låga - förväntningar på eleverna. Målen definierades om och måluppfyllelsen kontrollerades. På ett år ökade andelen läskunniga som slutade ettan från 60 procent till 88. Med samma angreppssätt förbättrades resultaten i and-ra ämnen som matematik, på några skolor dramatiskt.
Robert Noord är ytterst kritisk till skolverkets analysverktyg, kallat Salsa, som väger in föräldrarnas utbildningsnivå, andelen elever med utländsk bakgrund och annat i syfte att nyansera förväntningarna. Resultatet blir att elever med vissa bakgrundsfaktorer inte förväntas kunna lära sig lika bra eller lika fort som andra. Robert Noords utgångspunkt är den motsatta: vi måste vänta oss lika mycket av barnen i Rinkeby som av barnen på Östermalm. Det är en stor orättvisa att utgå från att barn i vissa kommuner eller vissa stadsdelar måste prestera sämre än andra.
Visst är det så som många tycker att en socialdemokrat ska se på saken - utgå från att alla oavsett bakgrund har samma förmåga att lära sig och insistera på att endast det bästa är gott nog åt folket. Den inställningen förenade, fram till cirka 1970, liberaler och socialdemokrater i skolpolitiken och den delades säkerligen av det stora flertalet av landets lärare. Ändå kom den att urholkas, både inom socialdemokratin och inom folkpartiet under flera decennier.
Alla som har erfarenhet av svensk skola de senaste decennierna har upplevt en ideologiskt motiverad ambition att tona ned kunskaper och färdigheter till förmån för socialt samspel, jämlikhet och kritiskt tänkande. Men många, både lärare och elever, har hela tiden känt på sig att motsättningen har varit falsk. Det sociala samspelet fungerar bättre om skolan har högre mål än att bara ta hand om barnen några timmar. Kritiskt tänkande underlättas om alla känner till väsentliga grundfakta.
Skenbar jämlikhet i ögonblicket får inte bli viktigare än verklig utjämning av livschanser. Därför är ett tydligt kunskapsfokus det mest verkningsfulla sättet att bryta ned klassklyftor. Det är de som är minst gynnade på andra sätt som drabbas hårdast om också skolan sviker.
Den som känner till Jan Björklunds bakgrund vet att det är just denna aspekt på skolpolitiken som varit avgörande för hans engagemang. Även om han inte citerat alla källor fullständigt så har han åstadkommit ett avgörande perspektivskifte. De som biter sig fast i 70-talets synsätt känner att de håller på att förlora.
Så jobbar vi med nyheter