Vi träffar familjen Mårs i deras hem i Håga, Uppsala. Här möts vi inte av trånga mögliga lokaler, utan en stor tomt med dekorerade julgranar utanför dörren.
– Vi började väl ta emot ungdomar för ungefär 25 år sedan, säger Ingegerd Kruse Mårs, 59, samtidigt som hon är i full gång att duka upp med kaffe och bullar i köket.
Men det har aldrig varit skrivet i sten att familjen Mårs skulle ta emot ensamkommande barn.
– När våra egna barn blev vuxna och flyttade hemifrån så sa vi ”nu slutar vi med detta”, säger Ingegerd, vilket hon och maken Lennart Mårs, 57, också gjorde… ett tag.
Vändningen kom något år senare, när Ingegerd jobbade som lärare. En elev på skolan ville byta familj, och hans lärare kontaktade Ingegerd. ”Ni har väl haft fosterbarn tidigare, kan inte ni tänka er att ta hand om den här killen?” frågade läraren.
– Och på den vägen är det, säger Ingegerd.
När pojken, som var 13 år, flyttat in märkte både Lennart och Ingegerd att de inte var lika unga som tidigare.
– Varken vi eller våra bekanta hade några barn i den åldern längre, så när Täby kommun ringde och fråga om vi hade plats för en till så sa vi ja… och efter ett tag frågade de igen och då kom Mohammad, säger Ingegerd.
Mohammad Khavari är en av fem ungdomar som sitter vid bordet. Han är 17 år och kommer från Afghanistan, men pratar flytande svenska. Med vid bordet sitter även de två bröderna Ezathullah och Zakaria Rezai, 15 respektive 16 år gamla, även de från Afghanistan. Bröderna är de senaste tillskotten ute i Håga och Mohammad får hjälpa till med att översätta, även om Zakaria börjat förstå lite svenska.
– De kom hit via egna kontakter. Deras storebror som bodde hos oss tidigare åkte ut till det boende Zakarias bodde på tidigare. Han blev chockad över hur det var där ute. Där låg tomma spritflaskor trots att alla ungdomarna var under 18 år och det var allmänt otrivsamt, säger Ingegerd
– Jag kände mig otrygg, det var mycket bråk där, säger Zakaria.
Nu har Ingegerd slutat som lärare och är hemma på heltid, men lärarrollen har hon inte helt lämnat bakom sig. Ezatullah har bara varit i Sverige i tre veckor och blir hemskolad i svenska i väntan på att han ska kunna börja i skolan.
– Fem är väl egentligen för många enligt reglerna, men Mohammad är på väg att flytta ut, eftersom hans familj har kommit till Sverige. Och för oss kändes det som det mest naturliga att Ezatullah skulle bo här tillsammans med sin bror, säger Ingegerd.
Att Ezatullah faktiskt sitter vid bordet har att göra med den brist på platser som råder.
– Det hade ju inte gått för ett halvår sedan, men nu är det så pressat läge. Det finns inte plats någonstans, så de var bara glada att det fanns ett boende, säger Ingegerd.
Det är även Ezatullah glad för.
– De är jättesnälla, det är en bra familj, säger han.
Ute i Håga har man följt med i UNT:s avslöjanden om missförhållanden i boenden och företag som tjänar pengar på ensamkommande barns bekostnad.
– Man blir upprörd, att ta hand om utsatta ungdomar är ett viktigt arbete, som inte alla är lämpade för. Det är viktigt med kontroll av dem som tar hand om ungdomarna, säger Ingegerd.
– Så fort pengar kommer in i bilden, då händer det något. Det var en som sa till oss för länge sen ”Genvägen om man ska lyckas med arbetet med ungdomar är att man behandlar dem som folk. Det behövs inte mer än så”, säger Lennart och fortsätter
– Men då kan ju faktiskt inte bara penningintresset styra, och får nickande medhåll runt om bordet.