Det är kaotiskt vid inskrivningen här i Kara Tepe, den stora samlingsplatsen där syriska flyktingar ska registrera sig för att ses som lagliga. Först när det är gjort kan de fortsätta resan vidare till Aten och sedan norrut i Europa.
Köerna ringlar långa under en himmel utan moln. Det är 31 grader varmt. Ett stort antal grekiska poliser är på plats och en man ropar ut uppmaningar i megafon. Det tycks komma nya bud hela tiden.
– Jag stod i kö i flera timmar och hade med mig min frus och mina barns papper och pass. De behövde inte köa sa man. Men när jag kom fram gällde inte det, utan de skulle alla ställa sig längst bak i kön, berättar Hussain Faisal Abd Al Kareem medan han torkar bort svettdropparna som rinner från pannan.
Men den grekiske tjänstemannen måste ha mjuknat, för nu visar Hussain med ett stort leende upp de stämplade papperen.
– Nu är vi lagliga i Europa ... det går inte att med ord beskriva den känslan. Men jag är oerhört tacksam.
Varje dag kommer omkring 2 000 flyktingar till Lesbos i små överlastade gummibåtar över havet från Turkiet. Grekland har gått om Italien som det land dit flest flyktingar först anländer.
Här på Lesbos, som i vanliga fall är mest känd som en turistö, var situationen för en vecka sedan katastrofal. På ön fanns närmare 20 000 flyktingar som bara väntade på att få registrera sig och åka vidare. Men de grekiska myndigheterna hann inte med.
– Det var en humanitär katastrof, berättar Annika Spalde som är här och jobbar för organisationen Christian Peacemaker Teams.
– Människor hade slut på pengar, de hade ingen mat och det fanns inga toaletter. Folk var förtvivlade, de sa att vi kommer att dö här.
Annikas kollega Inger Styrbjörn skakar på huvudet.
– En man kom fram till mig med sina små döttrar och bad mig att ta dem, för han hade inga pengar och ingen mat. Jag undrar hur det gick för dem, säger hon.
Till sist skickades personal från Aten hit och jobbade dag som natt med att registrera flyktingarna på en stor fotbollsstadion.
– Det var en speciallösning, man frågar sig ju hur det ska bli nu. Grekland behöver hjälp från övriga EU-länder för att det inte ska bli likadant igen säger Annika Spalde.
Det finns många volontärer på plats på Lesbos. Men de allra flesta är från små organisationer, eller från inga organisationer alls, och många har förtvivlat frågat sig var de större hjälporganisationerna håller hus. Den senaste veckan har dock FN:s flyktingorgan UNHCR börjat skicka mer personal och tagit på sig något av en organisatorisk ledartröja. I ett möte nyligen sa UNHCR att man förbereder för att kunna ta emot 5 000 människor om dagen på ett värdigt sätt.
– Det behövs, för oktober tros bli den månad då flest kommer, säger Annika Spalde.
Planen är också att det ska bli möjligt för flyktingar att registrera sig på den nordöstra kusten, dit majoriteten av båtarna kommer. Det finns några bussar utsända av hjälporganisationer, men alla ryms inte utan får gå på landsväg i sju mil, tvärs över ön, för att kunna registrera sig. Innan de har registrerat sig får de inte åka vanliga bussar eller taxi. Hade Dublinförordningen tillämpats i Greklands fall hade flyktingarna behövt söka asyl här. Men eftersom förhållandena i Grekland anses för dåliga skickar övriga EU-länder inte tillbaka dem hit.
En familj med fem barn som vi träffar gående längs vägen frågar om de har långt kvar till registreringen. Sex mil, är vi tvungna att svara. Familjen kommer, liksom majoriteten av flyktingarna här på ön, från Syrien. Ahmed Aljadan, morbror i sällskapet, berättar att de kom fram tidigt i morse till Lesbos stränder.
De ser trötta, men ändå glada ut.
– Nu har vi gjort det värsta. Nu är vi här. Resten av resan blir lättare, säger Ahmed Aljadan hoppfullt.