Helen Sverkel har funderat över skillnaderna mellan unga i väst och i Afrika. Dels har hon jobbat med svenska ungdomar under sina år som skolsjuksköterska, dels har hon levt och rest i Afrika i många år.
När hon bodde i Etiopien slogs hon av drivkraften hos den unga befolkningen. Helene Sverkel beskriver de unga i Etiopien som ödmjuka, frikostiga och vidsynta.
– De tar vara på de små resurser de har och kämpar hårt för att skapa sig en livskraftig tillvaro, säger hon.
Landet är förresten inte lika fattigt som tidigare, menar hon. I dag sker en årlig tillväxt på nio procent och i samhället utvecklas industrin, skola och sjukvård.
– Jag brukar beskriva Etiopien som Sverige på 1950-talet när folkhemmet byggdes upp. Det finns en entreprenörsanda och en framtidstro som genomsyrar hela samhället, vilket gör att unga människor tar vara på sina inneboende krafter.
När hon var ung utexaminerad sjuksköterska flyttade hon till Etiopien och Addis Abeba för att jobba på ett barnsjukhus. Hon lärde sig språket snabbt och har sedan 1970-talet åkt tillbaka till Etiopien ungefär vartannat år. Hennes familj är stor, hon har tre vuxna söner, fem personer i Etiopien som hon stödjer på olika vis, samt två personer från Etiopien som bor hos henne, en söker asyl, den andra har fått asyl.
Här i Uppsala har Helen Sverkel varit skolsjuksköterska på Ekebygymnasiet, nu har hon samma tjänst på Cultusgymnasiet och två andra friskolor och är sjuksköterska på Sjukvårdsrådgivningen.
I Sverige märker hon av att många unga känner oro och livsleda, vilket, enligt henne, hänger ihop med välfärdslandets baksida. Svenska föräldrar skyddar sina barn mot allt farligt och ont, barnen behöver aldrig anstränga sig och utmana sig själva.
I Etiopien däremot har föräldrar fullt upp med att oroa sig för att barnen ska bli mätta. Det daltas inte med barnen.
– Jag tror att det kan bero på att svenska föräldrar inte har tid för sina ungdomar. Få har tid att reflektera och diskutera livets väsentligheter med sina barn, i stället sitter alla böjda över sina Iphones, säger Helen Sverkel.
Sverige är dessutom ett av världens mest individualiserade länder i världen, enligt forskningsprogrammet World values survey. Det betyder bland annat att man ska vara sin egen lyckas smed för att ta sig fram i samhället.
Under sina år som skolsjuksköterska har Helen Sverkel träffat ungdomar som kommer med diffusa symtom för att stressen och kraven blivit för stora. Medmänskligheten, den skulle hon vilja se mer av. För då skulle stressen minska, tror hon, och önskar samtidigt att inte så många rusar fram i livet för att i första hand tillgodose sina egna behov.