"Hyser inget agg"

Borden är dukade till fest när vi anländer till 78-årige Anatolij Vladimirovitj Emets hus utanför staden Romny, 20 mil öster om Kiev.
Han möter oss finklädd. På västen bär han en liten emaljerad svensk flagga.
Denne gamle man, som utstått så svåra umbäranden, ger ett omedelbart intryck av kroppslig och andlig vitalitet. I sitt välkomsttal till oss använder han begrepp som människovärde, humanitet, civilisation.
Redan denna första kväll kommer samtalet snart in på motsatserna. Han får omsider frågan - hur stod han ut, hur överlevde han de fruktansvärda lägren i Tyskland och sedan i Gulag?

Arkebuserades
- Hemligheten var att inte förlora hoppet. Den som gjorde det gick under.
Mina flyktplaner höll mig uppe.
Anatolij Emets morfar hade som kulak jagats bort från gård och grund. Hans far, som var präst, arkebuserades 1938. Anatolij tillhörde en klass som inte hade någon plats i sovjetstaten.
Därför fick han inte bära vapen när han tre veckor före det tyska anfallet på Sovjetunionen inkallades till militärtjänst. Han placerades i en byggnadsbataljon på en flygplats nära gränsen i västra Ukraina.
Stalins utrensningar under den stora terrorn i slutet på 1930-talet hade bland annat utarmat armén på tiotusentals stabsofficerare, rutinerade befälspersoner med vana att ta ansvar och ge order.
- Det bidrog till våra oerhörda förluster i början av kriget. Den 23 juni förflyttades min bataljon till fronten. Vi tvingades retirera till skogarna österut. Den 28 juni tillfångatogs vi.

Till koncentrationsläger
Efter en sju mil lång marsch sattes Anatolij i en överfull godsvagn västerut.
Hundratusentals tillfångatagna sovjetryska soldater fördes till tysk fångenskap under sommaren och hösten 1941. Tågen gick i skytteltrafik.
Anatolij hamnade i ett interneringsläger vid Moosburg nära München, därpå i ett mycket hårt arbetsläger några mil därifrån.
I januari 1943 förflyttades han och ytterligare ett tusen fångar till ett koncentrationsläger utanför Stettin.
Utmärglade och kraftlösa hörde de skrålande sång från ett Vlassovläger i närheten. Dagligen kom välnärda representanter från Ryska befrielsearmén för att övertala fångarna att gå med i kampen mot "Stalins judebolsjevikiska tyranni".
- Vissa gjorde det därför att de var helt slut. Men jag fann det orimligt att rikta vapen mot våra egna. Jag lade märke till att vakterna i lägret alltmer började utgöras av sårade och äldre. Det skvallrade om krigets utgång.
I maj skeppades fångarna till Oslo. Därifrån vidare med tåg till Narvik till ett järnvägsbygge.

Flydde från tåg
På tåget norrut lyckades Anatolij och tre medfångar fly genom väggen i ett hörn av godsvagnen. Trots den ljusa vårnatten kunde de osedda hoppa av tåget.
Anatolij Emets svarar mycket distinkt på våra frågor. Ibland övermannas han emellertid av starka känslor och får kämpa med tårarna.
På ett fönsterbräde ligger en prydlig hög med handskrivna pappersark, Anatolijs "memoarer". Han vill att vi skall överlämna dokumenten till någon lämplig mottagare i Sverige.
- Gästfria norrmän, fortsätter han, gav dem mat och visade var de kunde ta sig vidare österut mot Sverige. De vandrade i tre veckor.
I början av juni greps de av svensk polis sedan det börjat försvinna mat från gränsgårdarnas visthus, och placerades i fängelset i Karlstad.
Efter bara några dagar fick de besök av en sovjetisk ambassadtjänsteman som förhörde dem.
I jämförelse med förnedringen i de tyska lägren verkade fängelset i Karlstad som ett semesterhem för Anatolij och hans kamrater.
De fick bra mat, kläddes i kostym och transporterades efter en vecka i bil till Baggå i Bergslagen.

Förbjöds lämna lägret
I början av oktober 1943 förflyttades han till Abborrtjärn i södra Dalarna. I lägret där fanns en förtroendeman, en NKVD-officer vid namn Kijpchapov.
- Han gjorde alla rädda att avslöja något som kunde vändas mot oss. I hans närvaro var det tystnad.
Anatolij Emets uppger att dessa NKVD-män i Sverige behandlades på samma sätt som de övriga fångarna vid hemkomsten.
- Kanske för att hålla skenet uppe. Men i filtreringen i Kalinin utgjorde de en grupp för sig. Jag vet inte till vilket öde de fördes.
I Abborrtjärn förbjöds fångarna att lämna lägret. De skulle ha så lite kontakt som möjligt med svenskarna, sköta sig och arbeta.
- Men vi besökte danstillställningar och umgicks med ortsbor i deras hem.
- Vissa maskade i arbetet. "Vi vilar oss nu", sade de, fast vi arbetade på ackord. Jag tillhörde själv dem som inte arbetade mer än nödvändigt.
Sovjets legation i Stockholm, som betalade ut internernas löner två månader i efterskott, behöll 90 kronor av månadslönen till kostnaderna för lägret. Men det fanns karlar som ändå fick ut 500 kronor för en månads arbete.
- Vi kunde också tjäna extra hos bönder när vi behövde pengar. De betalade 1:50 i timmen.
Varför hörde ingen av sig till Sverige efter hemkomsten?
- I Gulag rådde total censur. Det var otänkbart att skriva ett brev därifrån.
Även långt senare, i den relativa friheten, var det omöjligt att skriva till
utlandet.

Känner tacksamhet
Att söka Elsa hade fallit ur tankarna långt innan Anatolij frigavs år 1955.
Det gällde att klara brödet för dagen. Anatolij träffade Matrjona på en kolchos. Huset de bor i byggde de tillsammans år 1960.
I trädgården odlar de mycket av sin mat. De har en ko, höns, några grisar.
Anatolij visar oss runt på kvicka ben och vi åker för att se på det nya hus han bygger på till Matrjonas son. Men det fattas honom pengar att slutföra arbetet.
- Jag hyser inget personligt agg mot Sverige för att vi lämnades ut, säger han på en direkt fråga. Jag inser att den svenska regeringens handlingsfrihet var mycket begränsad. Jag känner stor tacksamhet för den humanitet som visades oss.
Under sitt namn, på sista sidan i sin skriftliga berättelse om de värsta åren i sitt liv, har han lagt till bestämningen "en kommunismens slav", upptäcker vår tolk.
- Det mesta av det ondaste som drabbat mig är ett resultat av kommunismens barbari. Eftersom jag dömdes för landsförräderi fick jag inte fulla medborgerliga rättigheter efter frigivningen. Jag hade till exempel inte rätt till utbildning. Och min pension reducerades till en fjärdedel av vad jag normalt skulle ha fått, säger Anatolij Emets.

Liten ordlista:
NKVD: politiska polisen.
Gulag: rysk förkortning för "centralförvaltningen för koncentrationsläger i
Sovjetunionen"
Kolchos: samjordbruk.
Kulak: bolsjevikernas smädenamn på hemmansägare.
Andrej Vlassov ("Vlassovläger"): sovjetisk general, chef för Ryska
befrielsearmén, som 1942 gick över på Tysklands sida.