Om Assads regim faller så borde det vara till fördel för Israel eftersom hotet från det Syrienstödda Hizbollah i Libanon och kanske också från Hamas då skulle kunna minska.
Mycket är bekant sedan tidigare. Men viktiga delar av scenen har möblerats om under 2011. Tre auktoritära arabregimer (Tunisien, Egypten och Libyen) har fallit och två till vacklar (Syrien och Jemen). En revolt har slagits ned (Bahrein). Vad som än händer i fortsättningen så är det inte längre möjligt för makthavare i något arabland att helt ignorera folkliga opinioner. Och Israel kan inte längre förlita sig på den stabilitet som fredsavtal med auktoritära regimer tycktes innebära.
Därtill har landets tidigare samförstånd med Turkiet upphört och nästan lett fram till en brytning, samtidigt som Turkiet får nya möjligheter att spela en ledande roll i regionen som exempel på att en mild form av islamism kan förenas med demokratiska reformer. Turkiet ger nu stöd till motståndet mot regimen i Syrien och kan mycket väl gripa in ännu mer aktivt om det skulle bli nödvändigt.
Den arabiska våren innebär också en långsiktig utmaning mot regimen i Iran. Att Iran inte är något arabland hör inte hit, det avgörande är att landet ligger i Mellanöstern. Kan Mubarak, ben Ali och Gaddafi störtas så måste också mullorna i Teheran kunna tvingas bort.
Den senaste rapporten från IAEA, FN:s atomenergiorgan, ger inte mycket utrymme för tvivel på Irans nukleära ambitioner. Men de planer som från början syftade till att etablera Iran som regionens helt dominerande makt kan nu, som en följd av den arabiska våren, allt mer få karaktären av en sorts ”livförsäkring” för regimen själv.
Syriens kärnvapenprogram, som Israel slog ut för tre år sedan, hade sannolikt just detta syfte. Och regimen i Iran räknar säkert med att dess svaga folkliga stöd åter kan stärkas om någon utomstående (läs Israel) attackerar kärnanläggningarna.
Men också bortsett från detta vore en sådan attack huvudlös. Iran har inte en anläggning utan flera, ofta gömda i berg. Kärnvapensatsningen kan fördröjas några år, men det är inte troligt att den går att hejda med militära medel. Däremot kan man vara säker på att Iran slår tillbaka både direkt och indirekt, med hjälp av Hizbollah och Hamas. De militära, politiska och ekonomiska konsekvenserna kan bli helt oöverskådliga. Det är också känt att tunga personer inom den israeliska försvarsmakten är kategoriska motståndare till de attackplaner som nu åter uppges prövas av landets regering.
Lyckas Iran utveckla kärnvapen så är det ändå svårt att föreställa sig att regimen skulle använda dessa för en överraskande attack mot Israel. En sådan skulle ju med nödvändighet också kräva otaliga palestinska offer och leda till förödande motattacker, kanske också från USA. Den rationella motåtgärden är snarare att USA uttryckligen inbegriper också arabländerna och Turkiet i det område man är berett att skydda mot iranska nukleära attacker och att Iran så långt möjligt isoleras internationellt. En dag kommer regimen där att förändras.
Under tiden fortsätter scenen att förändras. Trycket mot Irans allierade, klanen Assad i Syrien, växer för varje vecka. I veckan som gick suspenderades Syrien ur Arabförbundet. Enheter ur armén har deserterat och får nu träning och stöd i Turkiet. Detta är en viktig skillnad mot det som hände i Libyen, men slutet kan ändå bli likartat. En regimförändring i Syrien får konsekvenser i hela Mellanöstern.