Husdjuren är vårt allt

"Han är min lilla bebis"
Dragiga Bajic trodde aldrig att hon skulle kunna tycka om en fågel så mycket.
- Han får höra varje dag hur mycket jag älskar honom. Det är som att han en människa i huset. Han är helt enkelt underbar!
Vi sitter och pratar om papegojan Pajo i en och en halv timme utan att det blir långtråkigt. Han har en fascinerande personlighet som genererar massor av roliga historier.
I början är Pajo försiktigt avvaktande och plirar misstänksamt mot oss från buren. När han fått visa alla sina konster i soffan och spatserat en stund på glasbordet i teverummet förvandlas han till en kelsjuk posör.
- Han är väldigt speciell. Han är min lilla bebis och jag pratar om honom som jag gör om mina barn, berättar Dragica Bajic.
Pajo är en 7-årig gulnackad Amazonpapegoja. Med tanke på att papegojor kan bli uppåt 90 år gamla är han fortfarande en liten knatte som har många år kvar till vuxenlivet. Därför måste man uppfostra honom som ett barn och belöna när han gör något bra, säger Dragica Bajic.
Hon beskriver Pajo som nyfiken och framför allt präglad av familjen han bor i.
- Han är lik oss. När vi blir arga så låter vi en massa. Och när vi är glada så sprudlar vi av glädje. Pajo apar efter. Han kan skrika och vara aggressiv. När han är på gott humör låter han också mycket, fast på ett annat sätt, berättar Dragica Bajic.
Hon, liksom övriga familjen, har sina rötter i Serbien. Och Pajo, ja han är tvåspråkig, han också förstås.
De första åren pratade han mest svenska eftersom barnen hade så många kompisar hemma på den tiden. Han lärde sig svenska ord som mamma, kom hit, hej, hejdå, vem är det, vad säger du?
Numera pratar han både serbiska och lite svenska. Och han kan kopiera röster så att det låter exakt som den person han härmar.
När Dragica Bajic lagar mat säger han "Hallå, hallå", för att påkalla uppmärksamheten. Sen skriker han "mamma" och om hon inte svarar skriker han uppfordrande "mamma", tills hon svarar, precis som barn gör.

"Hon gillar att sitta på min axel"
- Paris är gullig. Hon har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, säger Martin Almström och lyfter varsamt upp henne i sin hand
Paris är en vackert mönstrad leopardgeckoödla som bär på ett tufft förflutet.
Vi står i köket hemma hos Martin Almström i Ramstalund och fascineras av hennes nyfikna uppsyn och vackra skinn.
När han tog hand om henne för ett år sedan såg hon ut som ett vandrande skelett.
- Jag fick henne av en kompis, som i sin tur fick henne på köpet när han köpte en begagnad tvättmaskin på annons. Paris och hennes mamma Nancy ingick i köpet. Hon blev inte så väl omhändertagen och var både uttorkad och avmagrad. Hon såg ut som en anorektisk Paris Hilton så jag döpte henne till Paris, berättar Martin Almström.
Han har till och med tatuerat in en bild av Paris på sin högerarm, så mycket betyder hon för honom.
- Jag har pysslat om henne extra mycket för att få henne tillbaka till livet igen, säger Martin Almström, som även har två skäggagamer och ytterligare två leopardgeckoödlor i sin ägo.
Han berättar att Paris är väldigt snäll och lugn, till skillnad från pojkvännen, som är livlig och klättrar runt i terrariet på nätterna. Paris har ett annat temperament.
Paris har hunnit ta sig ner på köksbordet och stannar till efter några steg, sträcker ut sin rosa tunga och slickar sig om munnen. Det gör hon för att fukta läpparna.
Martin Almström tycker att det går att ha en relation till en ödla, tvärtemot vad många säkert tror.
- Om hon hör mig prata och ser mig komma in i rummet går hon fram till glaskanten och tittar nyfiket. Hon gillar att sitta på min axel och gå runt på datorn när jag sitter där.
Han klappar henne lite lätt över nosen och ryggen, funderar en stund när han får frågan om man kan hysa varma känslor för en ödla.
- Vi har två hundar i familjen också. Jag gör ingen skillnad på dem. Jo, kanske, tillägger han. Jag blir nog mer ledsen när hon går bort eftersom hon var så ömtålig när jag fick henne, jag har ömmat extra mycket för att få henne frisk igen.

"Hon är som en lite bäver"
Chinchillor är egentligen inte så keliga.
Men Chillan, en 5-årig Chinchillahona tycker om att bli kliad bakom öronen och under hakan.
- Hej gumman, kom vännen, säger Hélen Wiklund med en lockande ton när Chilla ska fångas in.
Chillan sitter i en jättebur med flera hyllplan att hoppa runt på, tillsammans med dottern Smilla. Chinchillor är inga ensamvargar, de vill ha sällskap och ska ha minst en lekkamrat i buren.
- Eftersom de har varandra behöver de inte så mycket mänsklig kontakt men Chilla tycker om att jag pysslar med henne. Jag kan sitta i soffan och klia henne när vi tittar på tv, berättar Hélen Wiklund.
Hon blev fascinerad av chinchillor efter att familjens katt gick bort för några år sedan.
- Jag ville ha ett pälsdjur som var större än en ökenråtta. Eftersom jag föder upp ökenråttor och har tillräckligt av dem, ville jag testa en gnagare som är lite större, förklarar Helén Wiklund.
Chillan ser ut som en blandning mellan kanin, mus och marsvin och har en mjuk, nästan sammetsliknande päls. Många förknippar just pälsen med chinchillor och det finns fortfarande chinchillafarmare i Sverige som föder upp dem för deras päls skull.
- Som sällskapsdjur är chinchillor väldigt roliga och speciella. Det är ett annorlunda djur men inte så udda att man inte har kunskap om deras skötsel och beteende, säger Helén Wiklund.
Hon berättar att Chillan är snäll och väldigt godmodig. Men hon kan också busa.
- Hon är som en lite bäver. Jag kan säga att jag hyste helt andra känslor för henne en gång när hon smitit ut och förstört väggarna i badrummet. Då var jag mindre förtjust i dig, skrattar Helén Wiklund och ger Chillan en puss på kinden.

Husdjuren är vårt allt

Ett husdjur väcker känslor, men hur starka kan de bli? Vi träffar tre husdjursägare och pratar relationer.