Hur tar man sig genom tonåren?
Tonåren kan vara en svårt tid för såväl tonåringen själv som föräldrarna. När ämnet togs upp under Psykiatriveckan i Uppsala löd råden till de vuxna bland annat: Ge stöd, stå ut. Men lämna också tonåringen ifred ibland.
Stina Birath och Johanna Levine.
Foto: Pelle Johansson
- I 14-17-årsåldern börjar tonåringarna också ställa existentiella frågor om meningen med det egna livet. Duger jag? Som vän, som partner? Duger min kropp? Hur ska jag förhålla mig till omvärlden i min nya kropp? Kommer jag att klara mig ekonomiskt? Det är sådana frågor som de kanske inte formulerar högt, men som de har behov av att prata om, sade Catharina Rommel.
Och det är bland annat där som familjen och föräldrar är viktiga som en trygg bas när tonåringarna ska testa gränser, ståndpunkter och förmågor.
- Att det inte alltid är roligt vet de flesta tonårsföräldrar, men det är viktigt att lyssna och att orka finnas kvar. Stå ut, trots påhopp, men lämna också tonåringen i fred ibland, menar Margareta Wästerström, som poängterar att man som förälder måste försöka se att det är banden till föräldrarna, inte föräldrarna som personer, som upproret och frigörelseprocessen handlar om.
Valmöjligheterna till exempelvis gymnasieskolan innebär också krav på framförhållning i livsplaneringen till ett vuxenliv som kan te sig både avlägset och osäkert, inte minst nu när ungdomsarbetslösheten är hög.
Att som förälder ge stöd är viktigt. Men det är inte alltid tonårsföräldrar orkar eller har möjligheter att hjälpa och stödja sina tonåringar i tillräcklig utsträckning. Så när ska man då söka hjälp? När självhjälp och nätverk inte räcker och vardagen vänts upp och ner. Eller när tonåringen ger uttryck för självmordstankar, är Wästerströms och Rommels svar.
I Uppsala finns bland annat självhjälp via nätet, skolornas elevvård, ungdomsmottagningen, barnpsykiatriska mottagningen eller Spången som drivs gemensamt av landstinget och Uppsala kommun.
Så jobbar vi med nyheter