Hur ska Clinton dra sig ur?
Det naturliga tillfället är att göra det nu, i så nära anslutning som möjligt till de sista primärvalen. Då kan Clinton säga att hon respekterat alla väljares rätt att bli hörda och få en stark position inför diskussioner om kommande uppdrag - inklusive, möjligen, att ställa upp som vicepresidentkandidat. Men man kan inte helt utesluta att hon försöker driva sin sak vidare ända till partikonventet. Det enda resultatet av detta lär i så fall bli att hon skadar såväl Obamas vinstchanser i höst som sin egen politiska framtid.
Flera av Clintons mest övertygade anhängare har den senaste tiden hävdat att hon förlorat nomineringen för att hon är kvinna - och samtidigt antytt att Obama vunnit tvekampen för att han är man. Men andra, också kvinnliga bedömare, har tvärtemot pekat på iögonfallande brister i Clintons egen kampanj. Sanningen är förstås att både Clinton och Obama hade varit otänkbara som kandidater för tjugo år sedan och att kampanjen inneburit ett formidabelt genombrott både för kvinnliga kandidater till höga poster och för svarta. Och en av de två måste ju till sist vinna.
Obama har vunnit dragkampen i kraft av sin unika biografi som sammanfattar mycket av det som uttrycks i begreppet "the American dream", sin intellektuella briljans, sin förmåga som talare och - viktigast av allt - sin förmåga att ge nya generationer och nya väljargrupper en känsla av att gamla låsningar kan läggas åt sidan. Han har varit den "inkluderande" kandidaten, den som har förutsättningar att nå utanför demokraternas traditionella väljarbas. Hans budskap motsvarar den längtan efter en "ny start" som blivit så påtaglig efter åtta år med George W Bush, medan Clinton uppfattas som en politiker som fortsätter att utkämpa gamla strider.
Men Obama behöver också de traditionella demokratiska väljargrupperna - vita patriotiska arbetare, äldre kvinnor, lågutbildade - för att nå fram. Vilka möjligheter han har att få med sig också dessa ligger till stor del i Hillary Clintons händer.
Så jobbar vi med nyheter