Men uttalar man åsikter på ett sätt som är avsett för spridning – som man gör på en blogg – blir det annorlunda. Har man som uppdrag, till exempel av ett parti, att formulera ståndpunkter och argument för att den vägen påverka samhällets utveckling så kan man inte samtidigt formulera ståndpunkter och argument som pekar åt ett helt annat håll.
Politiker kan ta upp nya frågor, ifrågasätta partilinjen, uttala sig provocerande för att skapa debatt – men Lars Ohly kan inte leda Vänsterpartiet och på en privat blogg hylla kapitalismen. Han har ett uppdrag från medlemmar och väljare att företräda partiets ståndpunkter.
De nya sociala medierna skapar kontakter och sprider information på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt. Men allt som läggs ut är inte omistligt och alla offentligt verksamma har inte lärt sig att skilja mellan osorterade infall och genomtänkta kommentarer. Granskningen av politiker måste i dag också innefatta deras bloggar och hemsidor – den som trampar i klaveret i ett blogginlägg ska kritiseras på samma sätt som den som trampar i klaveret i ett tv-framträdande eller en debattartikel. Men enskilda illa formulerade uttalanden måste alla kunna göra – det är när de ingår i ett större mönster som de blir politiskt intressanta.
Det finns en risk att granskningen av politiker och deras sätt att sköta sina uppdrag får fel fokus – att man letar efter slarviga formuleringar i stället för att ta reda på vad ett parti eller dess företrädare vill uträtta och vad som har gjorts och inte gjorts. Och om politiska motståndare letar fram konstigheter på bloggar och hemsidor för att ifrågasätta varandra så ska naturligtvis varje journalist inse att detta sker med ett politiskt syfte.
Men finns det ett mönster av ogenomtänkta uttalanden så är detta relevant information. Förtroende byggs både av politiska resultat och av förmågan att visa gott omdöme.