Jag tror att det är någon gång under Johnny Osbournes konsert, när klockan närmar sig midnatt och Uppsalas egen Junior Natural, som egentligen heter Teo Lindström och tidigare under kvällen spelade trummor i sin pappas band Natural Way, gör ett gästspel med veteranen, som jag blir påmind om varför jag än en gång är en del av folkhavet framför stora scenen på Uppsala reggaefestival.
Det är svårt att skriva om Nordens största reggaefestival utan att hemfalla i klyschor. Sommarens olika musikevenemang tenderar skapa inflation i ord som ”kärlek”, ”gemenskap” och ”sköna vibbar” på kultur- och nöjessidorna. I samband med reggaefestivalen når inflationen sin kulmen. Till och med jag som i grund och botten är en cynisk ensamvarg har vid tillfällen gjort mig skyldig.
Ändå började inte min relation till reggaen särskilt bra. Det var musik som de som hängde i rökrutan på högstadiet i Stenhagen lyssnade på. Numera vet jag att reggae, i likhet med snart sagt alla subkulturella kulturyttringar, från början var ett rop från människor i marginalerna. Men det hjälpte ju inte mig som var outsidern i högstadiet. Till råga på allt pumpades Stings ”Englishman in New York” ut från stereon varenda idrottslektion. Inte den tyngsta referensen i reggaegenren kanske, men baktakten fanns där som soundtrack till alla gånger någon suckade över att behöva ha mig i sitt basketlag för att sedan bli förbannad över att jag inte brydde mig om hur det gick för laget. Istället för kärlek och gemenskap kom jag länge att förknippa reggaerytmer med mobbning och utanförskap. Och hårda basketbollar.
Basket hatar jag fortfarande från djupet av mitt hjärta men när det gäller reggae kom jag för många år sedan till en punkt där jag kunde säga ”förlåt, det var inte du, det var inte jag heller, det var Stenhagen, basketbollarna och tonårstidens allmänna jävlighet”. Baktakten gör något med kroppen och själen. Även om den reggae som finns på min Spotifylista främst är av det smörigare slaget med långsamma blåssolon hoppar jag och viftar som alla andra när fredagens sista akt Anthony B ger sin nästan orimligt explosiva show.
Reggae är allra bäst live. Visst var det en alldeles särskild upplevelse att se favoriten Jimmy Cliff (mitt Spotifykonto ser ut att tillhöra någon som är född senast på 50-talet) förra sommaren, men på Uppsala reggaefestival har jag också njutit av konserter med artister som varit mer eller mindre nya för mig. Man behöver inte kunna namedroppa musikstudior i Kingston för att känna sig hemma här.
Jag antar att det är festivalen i min hemstad jag har att tacka för att mitt motstånd till baktakt bröts ned. Det blev helt enkelt svårt att inte dras till vibbarna från Kapområdet, där Uppsala reggaefestival tidigare huserade, så jag hakade på kompisar som skulle dit och blev kvar. Då var jag nog mest ute efter party med vänner. Numera bryr jag mig inte ens om att kolla vilka jag känner som ska dit, jag ser bara till att ha biljett och inväntar den där sprittande glädjen som kommer att fortplanta sig i kroppen. Musik kommer det ju under alla omständigheter att bli, oavsett vem som hänger med mig till baren mellan gigen.
Så, från att förpassa baktakt till samma skräphög i medvetandet som basket, ser jag alltså Uppsala reggaefestival som en av årets höjdpunkter. Det måste ändå tyda på att det finns en väldigt speciell kraft hos reggaen.
Man kanske till och med kan kalla det kärlek.