Hur går det egentligen i Irak?
Naturligtvis kan det ses som en framgång för regeringen att ett antal ledande aktörer på världsscenen visade förtroende för Sverige och att evenemanget kunde genomföras utan störningar. Men i grund och botten handlar det om ett allmänt förtroende för Sverige som ett land med hög organisatorisk förmåga och utan direkta bindningar till någon av de parter som försöker vinna inflytande i Irak - och inte om någon betygsättning av regeringen. Vårt land hade haft samma förtroende och varit lika tänkbart som arrangör om regeringen varit socialdemokratisk.
En mycket viktigare fråga är hur det går i Irak. Vart pekar de politiska tendenserna fem år efter den folkrättsstridiga invasionen?
En tydlig trend sedan åtskilliga månader tillbaka är att premiärminister Nouri al-Maliki långsamt tycks stärka sin ställning. Ekonomin förbättras, våldet har avtagit, flera viktiga sunnimuslimska stam- och klanledare har valt att närma sig den shiadominerade regeringen. Under våren har Iraks armé av allt att döma fått någorlunda kontroll över Basra som tidigare styrdes av olika milisgrupper. Uppgörelsen med den extremistiska och shiitiska Mahdiarmén tycks ha utvecklats till regeringens fördel. Al-Qaidas lokala förgreningar har försvagats. Och den latenta krisen med kurderna om kontrollen över området kring Kirkuk har skjutits på framtiden.
Men samtidigt innebär de religiösa fundamentalisternas maktställning allvarliga hot mot kvinnors och minoriteters rättigheter i Irak - och viktiga frågor om författningen, åtgärder mot korruptionen och en rimlig fördelning av oljeinkomsterna är fortfarande olösta. Innebörden av Stockholmskonferensen och liknande möten kan därför beskrivas som att omvärlden erbjuder Iraks regering den legitimitet den behöver i utbyte mot löften om politiska reformer.
Ett annat svar handlar givetvis om kurdernas nya självförtroende - att Iraks kurder generellt vunnit på utvecklingen sedan våren 2003 kan inte betvivlas. Ännu ett svar, som inte alltid får den uppmärksamhet det förtjänar, är att shiamuslimerna generellt - och i synnerhet i arabvärlden - fått sin ställning stärkt genom utvecklingen i Irak. En religiös riktning som tidigare varit marginaliserad i nästan alla arabländer får nu ett slags upprättelse. En oundviklig följd av fria val i Irak är ju att partier med förankring i den shiamuslimska majoriteten kommer att dominera landets politik.
Däremot är shiiternas upprättelse inte detsamma som att Iran, där shiaislam är statsreligion, får kontroll också över Irak. Irans inflytande i hela Mellanöstern har ökat påtagligt - till stor del en oavsedd konsekvens av Irakkriget och av USA:s uppträdande i övrigt - men Irak är trots allt ett arabland med egna intressen som inte är identiska med de iranska.
Men USA då? Nej, det är nog bara president Bushs mest inbitna beundrare som fortfarande tror att USA vunnit något väsentligt på invasionen. I stället för att koncentrera sig på återuppbyggnaden av Afghanistan har man genom invasionen av irak spelat al-Qaida i händerna och utlöst helt andra politiska processer än de avsedda. Den usla planeringen för tiden efter den militära segern och det ljumma intresset för andra brännande problem i Mellanöstern har lett till att respekten både för USA:s vilja och förmåga att spela en konstruktiv roll i regionen har minskat.
Konferensen i Upplands Väsby och andra möten i regi av FN eller samordningsorganet ICI syftar i detta avseende till att fastställa en arbetsfördelning som redan gäller i praktiken. USA förutsätts ta huvudansvaret för krigets konsekvenser och för att återställa en rimlig säkerhetsnivå. Omvärlden tar huvudansvaret för återuppbyggnaden. Det är inte detsamma som att USA skulle stå som vinnare fem år efter invasionen.
Så jobbar vi med nyheter