Fisket är ett klassiskt exempel på det som brukar kallas allmänningens tragedi. Det vill säga att det är rationellt för den enskilde fiskaren att fiska så mycket som möjligt av ett visst bestånd. Trots att varje enskild fiskare vet att fisken kommer att ta slut om alla fortsätter att fiska i samma takt fortsätter man, eftersom det åtminstone kortsiktigt gynnar den egna ekonomin. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med incitament för den enskilde fiskaren att fiska på ett mer hållbart vis.
Så hur gör man då för att stävja denna utveckling och skapa ett långsiktigt hållbart fiske? Eftersom ingen äger haven har lösningen blivit att staterna kvoterar fångsterna. Inom EU är det tänkt att kommissionen ska föreslå kvoter utifrån vetenskapliga råd om tillståndet i de aktuella bestånden. Därefter fattar EU-ländernas fiskeriministrar beslut om kvoterna. Utifrån dessa beslut räknas det ut hur mycket varje enskilt land ska få fiska. EU:s fiskerinäring är världens fjärde största och levererar cirka 6,4 miljoner ton fisk varje år. Fisket och förädlingsindustrin sysselsätter över 350 000 personer.
Men det är inte långsiktigt hållbart. När kvoterna beslutas ligger de högsta tillåtna fångsterna ofta långt över forskarnas rekommendationer.
När fiskeministrarna ska besluta om hur stora kvoterna ska bli har de inte bara att ta hänsyn till forskarnas synpunkter om vad som är ett hållbart fiske. Deras slutsatser vägs mot ekonomisk lönsamhet, en god miljö och sociala frågor, som rimliga levnadsvillkor för dem som är beroende av fisket. Ministrarna ska också ta hänsyn till konsumenterna. Sammantaget leder detta årligen till alltför stora kvoter. De europeiska fiskbestånden har överfiskats i årtionden och fångsterna minskar ständigt. I dag är minst 75 procent av EU:s fiskebestånd överfiskade.
EU-kommissionen har konstaterat att det finns stora problem med EU:s fiskepolitik. De politiska målen är vagt formulerade och ger inte tillräcklig vägledning för beslut och genomförande. Själva beslutssystemet uppmuntrar till ett kortsiktigt tänkande och regelverket ger inte fiskerinäringen tillräckligt eget ansvar. EU har med andra ord helt enkelt inte i tillräcklig mån kompenserat för de faktorer som leder till allmänningens tragedi. Tvärtom bidrar man till denna utveckling.
De åtgärder man satt in har ofta visat sig vara verkningslösa eller kontraproduktiva. Mellan 1994 och 2013 beräknas EU exempelvis betala ut 2,73 miljarder euro i skrotningsstöd för fiskebåtar. Bidraget resulterar visserligen i att fiskekapaciteten minskar med cirka tre procent varje år, men denna minskning har i sin tur helt raderats ut av den teknologiska utvecklingen.
Detta är bara ett av många exempel på hur EU:s fiskepolitik leder fel. Det finns dock hopp om åtminstone viss bättring. Men det kommer att ta tid. En majoritet i EU:s ministerråd ställde sig nyligen bakom en informell uppgörelse om en ny grundförordning för den gemensamma fiskepolitiken. Sverige röstade nej till förslaget. Enligt landsbygdsminister Eskil Erlandsson berodde det bland annat på att rådet inte kunnat enas i alla delar kring ett utkastförbud.
Enligt beräkningar kastas, av olika anledningar, minst 23 procent av de totala fångsterna över bord i dag. Merparten av fisken dör. I rådets uppgörelse föreslås ett stegvist införande av utkastförbud. För Östersjön gäller just nu årtalet 2015 medan förbudet i Medelhavet kan dröja ända till 2020. Innan ett slutligt besked kan fattas ska Rådet först genomföra förhandlingar med parlamentet.
Redan 2013 införs dock ett regionalt utkastförbud i Skagerrak. Det är ett litet steg i rätt riktning. Men för fiskebestånden i stort ser det fortsatt dystert ut.
Om målet ett hållbart fiske ska uppnås måste stora reformer genomföras inom kort. De borde beslutas på EU-nivå, men erfarenheten visar att det snarare är de enskilda länderna och regionerna som måste visa vägen.