Fråga:
Hej. Under min sena ungdom/tidiga vuxenår tog jag en droger. Främst hasch, extasy, amfetamin.
Under mina haschrus utvecklades känslor av instängdhet, panik, självmordstankar vilket gjorde att jag slutade med alla droger (utom alkohol).
Under ca. 10 års tid har jag haft självmordstankar, eller snarare rädsla för självmordstankar. Jag har undvikit att gå nära kanten på järnvägsperrongen, undvikit att gå nära stup eller varit i höga byggnader eftersom detta triggar mina tankar. Jag har alltså flytt situationer som framkallat tankar och känslor.
För ca. 2 år sedan begick min barndomskamrat självmord. Dessutom begick en på min arbetsplats självmord en vecka efter.
Detta drabbade mig hårt, eftersom mina tankar på något sätt blev verkliga. Jag genomgick en sorg som utmynnade i en depression.
Jag var i kontakt med psykolog ca 5-7 samtal och har arbetat väldigt hårt med att distansera mig från mina tankar. Bl.a. Genom att lära mig meditera m.m. Men det känns ändå som att jag inte riktigt kommer vidare dit jag vill. Jag vill ju inte tänka på självmord, jag vill ju leva!
Har ni tips och idéer på hur jag skall göra?
Tacksam för svar.
Med vänlig hälsning
/Martin
Svar:
Hej Martin!
Jag kan läsa av dina rader hur fruktansvärt svårt du måste ha haft det. Att gå med ständiga rädslor för sina självmordstankar påverkar självklart både kropp och själ. När du dessutom har vänner som tagit sina liv läggs ju detta på som en börda som påverkar hela livet.
Du skriver också att du hade psykologkontakt 5-7 gånger. Med din bakgrund och de upplevelser som du beskriver låter det väldigt kort tid. Varför slutade du? Fick du inte förtroende för den personen? Min rekommendation är att fortsätta om du har förtroende eftersom det kan ta betydligt längre tid att bearbeta dina svårigheter. Känner du att den personen inte kunde förstå dig bör du söka annan psykolog eller terapeut
Med vänlig hälsning
/Britta Alin Åkerman, Professor och psykolog vid Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa, Karolinska Institutet