Rafiq al Rehman gör något stort och exceptionellt. Han talar inför amerikanska kongressen. Eller, rättare sagt, inför de fem ledamöter av totalt 430 som behagat infinna sig denna stund - den första gång som civila offer för CIA:s obemannade flygplan - "drönare" - vittnar i Washington. Hemma i hans trakter i Pakistan har mängder av familjer de senaste åren mist nära och kära. Vissa källor talar om 200 dödade barn, bara i Pakistan. Enligt Amnesty International har totalt 900 civila dödats av drönare.
Rafiq al Rehmans mamma, barnmorskan Momina Bibi, kan nu läggas till statistiken. Hon var ute med barnbarnen och visade hur man skördar okra. Det var dagen före Eid, en fest lika stor som julafton. Hon dödades och sju barn skadades, varav två var Rehmans egna.
Så därför har Rehman nu kommit till Washington DC tillsammans med två av sina barn, Nabila, nio år, och Zubair, 13. Han vill veta varför hans mamma var en måltavla för drönare. Nabila, som var med ute på åkern den hemska dagen, visar teckningar och frågar: ”Vad hade min farmor gjort för ont?” Man kan höra hulkningar från högtalarna. Det är tolken som gråter.
Enligt The Guardian, som skriver om allt detta, hette det i rapporteringen efter tragedin i norra Waziristan att drönaren attackerat en bil. Men här fanns ju ingen väg. Man påstod att ett hus bombats. Men bomben föll på en åker. Upp till fem militanta personer hade dödats, sades det. Men den enda döda var Momina Bibi.
Nu får barnen i byn inte längre gå till skolan, berättar Rehman. När det är klar himmel, drönarväder, leker de inte ute.
En annan flicka från Pakistan heter Malala Yuosafzai. Hon är värd all beundran för sin modiga kamp för att flickor ska få gå i skolan. Talibanerna sköt henne i huvudet och skadade hennes kamrater. Malala Yousafzais öde har noga följts av medier i väst. När hon tillfrisknat fick hon tala i FN - en stor ära och en enastående möjlighet. Hennes insats får inte förringas.
Men tyvärr tyder hela dramaturgin kring fallet Malala på att hennes budskap, mot hennes vilja, utnyttjas av makthavare som propagerar för just det "krig" som i andra änden drabbar hundratals oskyldiga civila. De ökande drönarinsatserna sker med den pakistanska regeringens välsignelse. Men trots att denna inte förnekat det som hänt Rehmans familj, så frånsäger den sig ansvaret och vägrar att hjälpa till med sjukvårdskostnaderna för barnen.
De folkrättsvidriga drönarattackerna inte bara tänjer på gränserna för vad som är tillåtet i krig - och för vad som är krig. De förser också talibanerna med argument: Titta, de dödar barn. Titta, barnen vågar inte gå till skolan.
Det minsta man kan begära är att de som skickar upp drönare lyssnar på familjen Rehman. Hur blir svaren på deras frågor?