Det låter som en sorglig saga men utspelade sig i Sverige för bara några decennier sedan.
– Jag vet hur det är att inte ha pengar och vara fattig. Men hur beskriver jag hunger som aldrig stillas? Det finns inga ord. Bara känslan har jag kvar, säger Eileen Rönnlund, i dag 64 år.
Hennes mamma födde nio barn och blev ensamstående i en tid då de generella bidragen var bristfälliga. Hon arbetade mer än 40 timmar i veckan utanför hemmet och satt dessutom uppe på nätterna för att laga och sy om kläder, berättar Eileen Rönnlund.
– Jag växte upp i Gällivare och var yngst av nio barn, två dog för att mamma inte hade råd att köpa medicin. Min mamma var same och hade inte gåtti skolan.
– Vi flyttade till Uppsala när jag var elva för att min mamma ville ge mig en utbildning. Här var det lättare för henne att hitta städjobb inom industrin och på universitetet. Jag fick läsa vidare och tog studenten 1968, något som mamma drömt om under hela min uppväxt.
När Eileen Rönnlund började skolan fanns ingen skolmat, hon fick äta blodpalt som hennes mamma skickade med i små lunchpaket. Hon skämdes för att det syntes att hon var fattig, både i vad hon åt, hur hon gick klädd och vad hon hade på fötterna.
– Vi svalt inte. Men vi fick aldrig äta oss riktigt mätta. Bristen på mat under många barndomsår har präglat mig i hela mitt vuxna liv och mina tankar kretsar ofta kring mat.
I dag när hon blir hungrig får hon panikkänsla. Hon måste få mat på en gång och hon beskriver det som att hennes förnuft inte hänger med.
– Jag kan inte ge ord till suget i magen efter mer mat. Jag tror man måste uppleva för att förstå, som det här att jag tycker om att läsa menyer och gå ut och äta på restaurang. För mig är det en ren njutning, för kroppen minns hur det var att gå hungrig.
Efter studenten utbildade sig Eileen Rönnlund till socionom, men är sedan några år pensionär. För att bearbeta sin barndom har hon skrivit en bok. Den utkommer senare i höst och är en skildring av hennes mamma och de trauman det förde med sig med att växa upp i barnfattigdom.
Hennes farmor och farfar tvingades till exempel sälja sina barn på auktion, annars hade barnen dött.
– Farmor och farfar hade inga pengar. Bonden, som krävde lägst ersättning, fick barnen. Pappa, som var yngst, fick bli kvar hemma. En mun kunde de mätta, men inte mer. Det går inte att föreställa sig hur fruktansvärt det måste ha varit. Så nära ligger den värsta fattigdomen här i Sverige. Ibland tror vi att det är flera hundra år sedan och att ingen längre finns som minns.
Hur har din relation till pengar påverkat dig som vuxen?
– Jag adderar och subtraherar varje gång jag handlar mat fast jag vet att jag kan betala. Det sitter kvar i mig sedan jag gick till affären som barn med några kronor i handen och skulle handla åt mamma. Jag borde spara mer i dag, men jag försöker ge mig det jag inte fick som barn. Jag lever inte i någon lyx.
– Att gå på bio, teater, resa och gå på restaurang är mitt sätt att kompensera det jag inte fick när jag växte upp.