"Den här manifestationen är för att visa Elsa vårt stöd. Vi ser henne, hör henne, backar henne. Vi vill markera mot kommunens tjänstemän och politiker att det här accepterar inte vi som Uppsalabor", beskrev initiativtagaren Maria Mattsson Mähl manifestationen tidigare i veckan.
På lördagen, när drygt 150 personer samlats framför Stadshuset, inleder hon med ett tal:
– Tack till alla som vågat komma hit. Vi är här idag för att hylla Elsa, för att hon visade att det här är på riktigt, inte bara statistik.
Bland Uppsalaborna som deltar i manifestationen är ilskan stor. Mot det som hände Elsa och "Siv" och mot kommunens agerande: Att chefer i äldreomsorgen tog emot Elsas larm men ändå lät förövaren jobba kvar.
– Och kommunen verkar ju aktivt ha försökt dölja det som hänt. Det stör mig enormt som kommuninvånare, att kommunen ser allmänheten som fiender när de ska jobba i allmänhetens tjänst, säger Anders Eklund som står mitt i folkhavet.
Att socialdemokratiska politiker velat få Maria Mattsson Mähl att ändra inriktning på manifestationen, som UNT rapporterat, blev droppen som fick honom att bestämma sig för att gå hit, berättar han. Även hans fru, Lena Ekelund, är kritisk.
– När skadan skett måste kommunen agera. I stället har de suttit på händerna, säger hon.
Det var viktigt att gå hit och visa Elsa och de andra drabbade att Uppsalaborna stöttar dem, säger Yvonne Flambe. Hon reagerade med bestörtning när hon läste om våldtäkterna första gången.
– Det är synd att inte ännu fler är här. Vi borde ha gått man ur huse, säger hon.
Lena Holmberg säger att hon berörts av Elsas vittnesmål av flera anledningar. Dels är hon själv pensionär, och så har hon haft sin mamma i kommunens hemtjänst. Dessutom är hon före detta kommunal chef.
– Jag har varit rektor, inom utbildningsförvaltningen. Det är upprörande hur de här cheferna agerat, det är under all kritik, säger hon.
Elsa är själv inte på plats utanför Stadshuset på lördagen, men det är hennes barnbarn Mimmi.
Det var inte självklart att närvara på lördagen, berättar hon, men hon gör det ändå. Krafterna räcker inte till för att själv hålla något tal, efter att hela året ha stridit mot kommunen för sin mormors skull.
– Jag säger som Astrid Lindgren: "Ibland måste man göra saker, även om det farligt. Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort", säger Mimmi och torkar tårarna medan flera Uppsalabor kommer fram och kramar om henne.