Eva Thavenius har tidigare opererat båda sina händer. Nu har den högra gått sönder igen – fingrarna är krokiga och greppet svagt. Det gör det svårt att styra permobilen. I väntan på röntgen blir Eva därför mest kvar hemma i sin lägenhet.
Genom de gläntande persiennerna skymtas en solig septemberdag. Men 76-åriga Eva Thavenius får nöja sig med att betrakta det ljumma höstvädret inifrån sin etta i Nyby. Hon har svårt att ta sig utanför lägenhetsdörren.
På grund av spinal stenos, då diskarna mellan ryggkotorna sjunkit ihop och klämt nerverna, kan hon inte gå mer än ett tjugotal steg med stöd av rullatorn. Utan rullatorn kan hon knappt gå alls. Sjukdomen har gjort att hennes vänstra ben inte fungerar som det ska, och blir allt sämre efter hand. Hon har gjort ingrepp i ryggen fem gånger och är stelopererad i nacken. Permobilen har hon numera svårt att manövrera på grund av en handskada.
Men det är ändå inte det tiotalet olika sjukdomar Eva lever med som hon tycker är svårast.
– Ångesten är värst. Och ensamheten. Jag klarar inte av att vara själv, säger hon nedstämt.
Hon känner inga andra i huset och de få anhöriga hon har bor i ett annat län. Det blir långa ångestkantade dagar innanför den lilla lägenhetens fyra väggar. Gemenskapen och stabiliteten i ett särskilt boende för äldre lockar, och i april skickade Eva in en ansökan om biståndsbeslut till vård- och omsorgsförvaltningen på Uppsala kommun.
De tomma platserna som finns på kommunens äldreboenden kostar 50 miljoner kronor mer om året än om de varit bebodda.
– Det gick ett par månader, sen kom beskedet från biståndshandläggaren. Hon ringde mig och sa att det blivit "nej". Jag blev alldeles stel, säger Eva och fortsätter:
– Hon sa att jag hade larmat för lite, hade för lite hemtjänst, och att jag kostar för mycket för Uppsala kommun om de skulle flytta över mig till ett boende – att det var billigare med hemtjänsten. Det var som att få en dörr i ansiktet. Jag bara storgrät.
Eva trodde att det "nej" hon fick från vård- och omsorgsförvaltningen berodde på platsbrist. Men sen läste hon i UNT att över 300 platser i kommunen står tomma – och kostar miljoner.
– Jag förstår inte att det finns så många lediga platser som står och kostar pengar, som politikerna inte vet vad de ska göra med. Det är säkert fler än jag som sökt och fått nej. Varför får man inte ett ”ja” då? Det måste bli billigare att fylla platserna med oss.
"Det är synd om de gamla människor som sitter och lider för att man måste vara halvt död för att få ett boende," säger Eva Thavenius vän, som sitter med vid intervjun. På bilden syns Eva Thavenius.
Eva har överklagat, men det kan dröja flera månader innan förvaltningsrätten fattat sitt beslut. Under tiden har Eva ökat på sin hemtjänst, men ständigt varierande besökstider och hög ruljans på personal hjälper inte mot ångesten. Tvärtom.
– Inför middagen kan de komma allt mellan kvart i fyra till kvart i åtta på kvällarna. Det är klart – de ska runt till alla andra och kanske fastnar hos någon som behöver mer hjälp. Men för mig är det psykiskt jobbigt att inte veta när de kommer, eller vem som kommer. Kommer de sex gånger på en dag har man sett sex olika ansikten.
För att få ett beviljat biståndsbeslut krävs att den sökande har ett omfattande behov av vård och omsorg dygnet runt, eller oroas av psykisk ohälsa som påverkar förmågan att bo i det egna hemmet.
Eva tror att hennes psykiska och fysiska mående skulle förbättras om hon fick plats på ett äldreboende. Hon menar på att där finns alltid andra människor i närheten i form av personal eller andra boende, vilket skulle lindra hennes ångest. Dessutom skulle där finnas bättre förutsättningar för sjukgymnastik och en mer meningsfull vardag med möjlighet att delta i olika aktiviteter.
"Jag har sådan ångest. Jag vet inte hur länge jag klarar av att vara själv," säger Eva Thavenius. Handläggaren säger att Eva ska larma hemtjänsten när hon får ångest, medan hemtjänsten säger att de inte kan komma för det.
– Jag blir så upprörd när det finns platser och vi som behöver det inte får komma dit.